Tänk om jag faktiakt med ord kunde berätta.. Tänk om jag bara kunde får dig att förstå hur mycket du betyder för mig.. Har i så många år mått dåligt, mins inte hur det käns att vara rikigt glad.. Vet knappt hur ett äkta leende ser ut.. Sen klev du in i mitt liv, hann knappt andas en gång innan jag hade fallit för dig.. Viste redan från första början den där dagen på bion att du är han jag vill spendera mitt liv med.. Just nu sover du, precis bredvid mig.. Dina tunga andetag gör att det tysta inte vågar komma hit och jag känner mig ärligt trygg.. Babe, jag bröt ihop totalt nu inatt, viste inte vad jag skulle ta mig till, är inte så bra när det gäller känslor, pga alla dom gånger folk har lekt med dom och gjort precis vad dom vill med känslorna jag har.. Har svårt att berätta för dig vad som är fel, för i mitt huvud finns det alltid en röst som viskar att jag inte ska lita på någon, missta det inte, jag litar på dig, till 110%.. Har under 6 år mått så dåligt att jag varit nära på att avsluta precis allt,men har hållit hoppet högt för att nå ditt jag vill komma.. Du har sett listan jag har, med saker jag ska göra.. För att ha något att tänka på och mål att sikta på.. Den listan ville jag inte visa för någon, men det känndes så rätt att ta fram den och ge den till dig, du vet mina mål och drömar, du vet nästan allt om mig.. Och jag vill så gärna berätta allt för dig.. Men varje gång jag försöker sätter sig orden i halsen på mig och allt blir så rörigt.. Ville berätta för dig nu vad som var i mitt huvud.. Men det var så mycket.. Branden, mitt förflutna, familjen, skolan allt liksom kom till mig på en och samma gång. Du sa något att jag inte skulle titta tillbaka på det som varit.. Du har rätt i det.. Men anledningen till att allt kommer tillbaka och varför jag gång på gång tänker på det är för att allt har rivits upp igen efter det med mamma.. Det jag har fått stått ut med i 6 år kom tillbaka och spottade på mig än en gång..mot min vilja. Sen kom resten av mitt liv springandes efter och sprakade på mig eftersom jag redan låg ner, jag hade redan fallit liksom. Vi har varit tsm i två veckor, har vaknat upp bredvid dig i 14 dagar i rad nu, och vet du vad det bästa med det är? Att vakna upp bredvid just dig.. Jag sa det tidigare, men hade du inte kommit in i mitt liv när du gjorde det, hade jag inte funnits vid det här laget.. Du räddade mitt liv, på alla vis, du kom in i mitt liv och visade mig att även jag är värd något här i världen, och du visade mig att det finns folk som tycker om mig för den jag är.. Du säger till mog varje dag, hur mycket jag betyder för dig osv..och varje gång jag säger det till dig, blor jag frustrerad på mig själv, för det känns som att än vilka ord jag använder så kan jag inte få fram hur mycket du betyder för mig, du är liksom min värld, du är min andra halva.. Du har gjort så mycket för mig, kan inte tacka dig nog för allt, vill så gärna ge något tillbaka, för alla gånger du gett mig något, för alla gånger du visat din kärlek.. Ska göra mitt bästa för att visa min uppskattning för dig, du vet att jag inte är bäst på det, för alla dom som lekt runt med mig.. Men babe, kan vi prata om det här? Bara du och jag mellan 4 ögon? Ska förklara allt för dig, så du förstår vad som sitter i mitt huvud.. Ska verkligem göra mitt bästa..

Sen måste jag bara slänga in att för mig betyder du allt, utan dig skulle mitt liv vara förstört. Och när du inatt ville prata om framtiden, insåg jag att du är tamefan den jag vill ha i mitt liv.. Älskar dig såååå sjukt jävla mycket och jag hoppas av hela mitt hjärta att du förstår det.. För i mina ögon är du perfekt, skiter i vad andra tycker för du är helt underbar och dom som inte har insett det har verkligen missat nått, för en mer godhjärtad och fin person har jag aldrig träffat. Måste avsluta det här nu, skulle kunna skriva hur mycket som hälst, men klockan är 05.00 just nu och du drar timmerstockar haha ,tänkte gosa ner mig bredvid dig, fast måste nog först nypa mig i armen, för det känns som om att jag drömmer, så jävla bra är det här förhållandet.. Kan inte tro att jag får kalla dig för MIN. Älskar dig finaste du, med handen på hjärtat. Älskar älskar älskar dig.. Puss//Din

Tänkte skriva lite tankar, kanske saker ni redan hört för det är just det jag tänker ta upp, saker som har börjat slå mig i ansiktet igen.. Saker som drar andan ur mig och får mig att blir rädd.. Ni vet inte vad som hände för några veckor sen, ni vet inte känslan jag hade men känslan som ändå inte fanns där. Ni vet inte hur mycket jag grät, ni vet liksom inget, tänker oh vill inte berätta vad som hände men tänkte berätta om känslan.. Har ni någonsin stått och sett på när någon ni verkligen älskar åka iväg.. Och det ända ni vet är att du inte kan göra något, än hur mycket du vill springa fram dit så får du inte, du har inget val än att stå och se på när personen åker iväg.. Ditt hjärta vill följa med men du vet inte om du vill låta en sån viktig del lämna dig också, förstå mig inte fel, älskar personen mer än själva livet men vid det tillfället viste jag inte om jag gjorde det.. För h*n om någon behöver jag och personen var vid det tillfället villig att släppa allt..men sen förstod jag varför allt hände, även fast jag alltid förstått bara att vid tillfället jag såg h*n åka, stängdes allt av. Sen till det i skolan, det som har varit i snart 6 år.. Mobbning.. Det ordet, får mig att må illa.. Saker som har plågat mig i 6 år spelas upp framför mig och jag vill egentligen bara skrika..smärtan av dom gånger jag gråtit mig till sömns och dom gånger jag stått på kanten av livet gör så fruktansvärt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.. 6 års smärta står och spottar på mig än en gång.. Allt liksom kommer på en och samma gång efter det som hände för några veckor sen och efter längret jag var på blir allt bara så rörigt i mitt liv.. Rösten i mitt huvud viskar ut orden jag hört i 6 års tid, hur värdelös och äcklig jag är, det som skrämmer mig mest den här gången, är att rösten är min egna..är så rädd att folk ska lämna min sida, för att dom tröttnar på sidan av mig som ofta är rätt deppig, att dom ska tröttna på den person som jag verkligen är.. För att jag inte är perfekt, för att jag har stunder i mitt liv där jag gör fel saker och väljer fel vägar.. Är så rädd att dom som jag älskar mest ska vara dom som försvinner först.. Har inte råd att förlora någon nu.. Har inte orken att ta mig upp om det skulle bli så..även fast jag vet, även fast personen gång på gång sagt till mig att det inte kommer bli så, så skriker röster i mitt huvud att h*n kommer tröttna på mig, lämna precis som alla andra..försöker tänka positivt, för just nu har jag ett krig i mitt huvud som jag vet att jag inte kan vinna, men som jag häller inte kan förlora.. Vet vart jag står med personen, jag vaknar ändå upp med h*n bredvid mig. Så tankarna i mitt huvud är just nu inte positiva, dom tär på mig på ett sätt som får mig att vilja skrika, men jag försöker,det gör jag verkligen.. Försöker tänka på vad jag gör och säger vid såna här tillfällen för när jag mår såhär kan allt bli fel, allt pga mig och mitt mående.. Så folket som läser det här, snälla jag ber er.. Lämna inte min sida, visa att ni finns för mig.. Behöver er mer än nånsin nu. Tack för mig.

Känslan av att känna sig älskad, har inte känt den så många gånger förut, har aldrig haft känslan av att någon har älskat mig till 110%. Även fast jag vet att det finns dom som gör det.. Sen kom det en person in i mitt liv, i snart en vecka har jag känt mig såå sjukt älskad, har haft världens finaste och underbaraste person vid min sida, och jag hoppas att det alltid ska vara som det är just nu.. Vaknar alltid med ett leende för jag vet att han ligger bredvid mig.. Min finaste prins. Förstår nu varför det aldrig har funkat med någon annan, förstår varför jag så många gånger har lämnat andras famnar, för tänk så många famnar jag lämnat i längtan efter hans. Han är det som får mig att se framtiden för ni som har läst min blogg ett tag nu vet att jag för ett tag sen inte ens trodde på ett "imorgon".. Men framtiden blir bara ljusare för varje dag som går som jag har han i mitt liv.. Har inte råd att förlora en sån fin person, och skulle inte kunna se mitt liv utan honom, klarade mig bra innan jag träffade han, men skulle aldrig klara mig utan han nu när jag känner han, när jag vet vem han är och när jag har han vid min sida.. Önskar verkligen att jag på något sätt ska kunna med ord beskriva hur mycket han betyder för mig, för ibland får jag känslan av att ett "Jag älskar dig" inte räcker till, vill säga nått mer, vill verkligen att han ska förstå hur otroligt jävla damp mycket jag älskar han.. Han är den ända som jag någonsin känt har lyssnat till 110%, den ända som sagt orden jag vill höra, och hans kramar får en alltid på bättre tankar.. Så jag skulle inte klara mig utan den grabben, inte en sekund av mitt liv.. Han har på bara en vecka hjälpt mig mer än någon gjort på dom 15 år jag levt.. Jag behöver han lika mycket i dom svåra tiderna i mitt liv som dom bra.. Vill alltid dela varje minut med han.. Har aldrig med handen på hjärtat älskat någon mer än vad jag älskar den grabben, och jag faller bara hårdare för han, för varje gång jag kollar på han.

Tvingade med mig Mah love ut för att knäppa lite kort så här får ni se ett par av dom.. älskar dig mest.<3

dessutom bjuder vi på bilderna bara för att vi är allt för bäst.                                                                            

Ska jag vara rak och ärlig eller ska jag dra den krokiga vetionen av det hela? Okej jag skriver bara så ser vi hur det blir..skrev igår att jag skulle skriva ett inlägg om mig själv varför jag gör som jag gör ibland.. Tänkte göra det nu och även flika in lite saker, om det är ok? Men dom sakerna tar vi i slutet. Okej, Ni som har följt min blogg nu ett tag vet hur jag har det och hur mitt liv har sett ut.. Ni vet det mesta som hänt i mitt liv, ni vet alla krokiga vägar jag behövt ta och ni vet mina tankar om allt, right? Har kunnat genom min blogg nå ut till er som läser, för kan förklara mig bättre när jag skriver, har min blogg som en öppen dagbok för allmänheten, där ni får acceptera hur jag skriver och varför. Som ni vet är och har jag varit mobbad i 6 år av mitt liv, vilket formar en rikitgt bra, och man blir inte den man egentligen va från första början. Man har så många taggar utåt hela tiden för man tror att alla är likadan, tror att alla är som dom där som gjort dig illa i så många år..man är så försiktig för man vill inte råka illa ut, man står hellre på sidan om än att lägga sig i, för man får tanken av att folk bara tycker att man är äcklig och värdelös, dom orden som folk förut prentade fast i huvet på en. Man får känslan av att folk inte gillar ens närvaro.. Man blir så osäker i sig själv och när man väl får skin på näsan så blir man "the mean one" för att det inte passar folk att man har blivit stark och har lärt sig att säga ifrån. Det passa inte folk längre att man faktiskt kan säga ifrån bara för att man förut inte gjorde det, sen läser dom ens blogg och drar det här med att man inte skulle "våga" säga det öga mot öga.. Lilla vän kom hit så ska jag säga samma saker för dig, så ska vi se vem som inte vågar vad, okej? Blir så irriterad, har under 6 år aldrig vågat säga något, inte vågat säga ifrån, folk har puschat mig till att säga ifrån och när JAG VÄL GÖR DET, vad händer då? Joo då är det fel, då är man den elaka i det hela och man har gjort allt FEL FEL FEL. Okej vart tog logiken vägen? Sen helt plötsligt får man inte i dagens sammhälle säga till folk att man inte vill ha dom att göra med, asså om du är med ett sällskap som varken är bra för din hälsa eller mående, ska du då fortsätta vara med dom då? Ska du sitta där och må dåligt nör du fan i mig kan må bra utan dom? Förlåt för mina ord här nu men seriöst börjar ärligt tröttna på den här skiten.. Och mina handlingar har folk tydligen börjat haka upp sig på, ärligt tror jag att vissa hakar upp sig för att jag tog chanser dom aldrig tog, haha snälla.
Ni vet alla nu att jag säger ifrån av den enkla anledningen till att jag inte orkar mer, orkar inte med att folk ska trycka ner mig, medvetet eller omedvetet tänker inte ta skit från någon och då klarar jag mig så mycket bättre utan sånt folk. Mina handlingar jag gör, alltså saker jag gör, dom gör jag för att jag ä så pass egoistisk av mig att jag tänker på mig själv, tänker på vad jag blir glad av och vad JAG vill. Gör det inte för stt jävlas med någon eller vara elak, gör det av den enklaste anledningen, Tanken på mig själv..Ja folket kom nu och kalla mig egoist eller vad ni vill, men alla kommer till en punkt där man knappt litar på sin egna spegelbild, och i det läget måste man tänka på sig själv, ska jag fortsätta eller ska jag köra mitt egna race?

Sen till det här med att starta saker och bli sur för att andra fortsätter, för att andra ta del och delar med sig av sina åskiter, kan egentligen inte mer än skratta åt sånt folk, startar man något får man fan vara berädd på att det finns dom som räcker upp handen med sina åskiter, OKEJ? Man kan inte tro att bara för att man säger eller skriver något så kommer INGEN ha en annan åskit än vad man själv har, bara för att man kan skriva ut det över internet, NÅGOT jag är sjukt medveten om VARJE gång jag skriver något.. Men tänker inte heller sitta och hålla käften när någon gör nått som i mina ögon är fel.. För alla har ju SINA åskiter, eller hur var det inte det någon sa? Men okej lägger ner det här nu, orkar inte med folk som ska gå runt och tro att dom är bättre än någon annan, för i mina ögon är alla, precis alla värd en klapp på axeln ibland. Okej vet inte hur mycket det här blev om vem jag är, kom in på lite andra tankar nu såhär när jag är lite lätt irriterad. Men ni får nöja er med det här så länge måste bada håller på att dö av värmen.

Ber redan nu om ursäkt om orden jag använder är opassande för någon eller om jag skriver på ett "argt" sätt.. Är trött på det här så ni ska få höra min åsikt... Varför ska folk anta saker? Utan att veta vad saken handlar om? Skrev för någon dag sedan om det där inlägget på FB jag hade gjort.. Om folk som lämnar.. Fick rätt snabbt kommentarer på det och dom var dock inte så positiva, en mellan nivå på positivt och negativt..men som sagt folk som antar saker, haha skrattretande när man själv vet vad det handlar om och dom sitter och antar saker över internet.. Antar att det handlar om dom bara för att det just hände nått då.. Nej nej och nej. Det händer en miljon saker i mitt liv PÅ EN OCH SAMMA GÅNG, och allt krätsar inte runt en och samma person hela tiden.. Så länge jag inte skriver ut ett namn kan INGEN komma och anta att jag skriver om den, okej? Alla med på det, bra! Sen det här med Jag-vill-inte-ha-dig-i-mitt-liv-snack kan alla bara lägga ner det, snälla.. Blir fan spyfärdig. Något folk liksom får lära sig när dom väljer att lära känna mig är att när någon går över min gräns får dom nästan skylla sig själv av konsekvenserna.. För är det något jag själv VET så är det mina fel och mina brister, är så less på att höra att jag gör det ena och det andra fel och varför jag kan göra så.. Okej, jag vet att jag ibland kan säga/göra saker som inte är bra.. Men anledningen är min bakgrund, 6 år av mobbning gör en till en helt annan person än den man va från början och jag blev den som säger som det är när det är nog. Och då kan ni inte tro heller att jag ska gå och ångra det som har blivit sagt eller gjort.. Folket lär er, Jaaaag veet mina fel och mina brister.. Jag vet när jag gör rätt eller fel. Inget någon behöver lägga energi att påpeka. Sen klarar jag mig gott och väl utan negativt folk i mitt liv, kan lätt säga ifrån när jag har fått nog, enbart för att vara så pass egoistisk som det kallas i dagen samhälle och tänka på mitt egna bästa...men om jag väljer att "plocka" bort någon ur mitt liv, något som jag helst inte gör ,så är det tyvärr av personen själv.. Och snälla varför försöka sig på att förstå en person som man knappt vet en 1/3 av. Har jag inte berättat för dig hur mitt liv ser och har sett ut är det antagligen inte din bussnies.(stav) och kom snälla inte och skyll på att ni har berättat allt om er för mig, kom inte och ha det som en andledning för att folks ka tycka synd om er.. Asså ursäkta men det ser jag dock som att ni vill ha uppmärksamheten på er sida och klaga på att ni har berättat om er för mig och att jag då efter det valde att "plocka" bort er ur mitt liv.. NEJ NEJ NEJ.. Det var inte av den enkla anledningen.. Skiiiter ärligt i folks bakgrunder när det gäller att "plocka" bort folk ur mitt liv, ursäka om jag låter taskig eller så men seriöst.. Dömer inte folk på så sett efter vad dom har varit med om, dömer helst inte folk överhuvudtaget, men visa har för vassa spetsar för att jag ska vilja ha dom i mitt liv, inget jag tänker förklara för någon och inget jag tycker någon ska försöka sig på att förstå, vissa saker i livet är bara som dom är och ska helt enkelt inte förklaras okej? Så lägg ner erat snack om att ni antar att jag skriver om er, att det är er jag menar så fort jag säger nått.. Har så mycket som händer i mitt liv just nu då jag orkar egentligen inte ens lägga energi på att försöka förklara för er varför jag gör som jag gör.. Men det kommer i ett annat inlögg för nu ska jag sova. godnatt.

Tänkte bara att om någon vill skriva te mig så kan ni nå mig på min kik. Amandatildaholm heter jag där. Vill gärna prata med er som läser så skriv gärna. :)

Vem gav sig rätten att sätta en "åldersgräns" på när det ska kallas äkta kärlek? Vem kom liksom på att bara för att man inte är 18+ så är inget på rikigtikt utan bara nått småbarns tjafs? För sen när fick kärlek en åldersgräns egntligen? Fast vad är jag och sitta här 15 år gammal och prata om kärlek? Haha nog många av er som tänker så, men ni ska få höra mina tankar.. För mig är all kärlek bra kärlek. Så länge det funkar och är som man själv vill så spelar det ingen jävla roll om hur gammal man är, för i just denns ögon är det äkta kärlek. Right? Och då kan ingen komma och säga att "vafan du är ju typ 12, du kan fan inte vara kär på rikigt för det bliiir man ju typ när man är runt 20".. Har fått höra varje gång jag är tsm med någon att "va tonåring ist för att falla för killar som bara kommer såra dig".. För det första, tonåringar faller ofta för folk och för det andra så kommer alla någon gång såra dig, mamma, syster, kompis, främling, kille, tjej, alla kommer någon gång såra dig så vad skulle det egentligen göra för skillnad? Jag är en sån person som skiter i hur samhället tycker att det ska vara.. Och är en sån som tror på att allt händer av en anledning.. För jag vet att det är folk, dessutom folk som står mig nära, som träffades och blev tsm när dom var lika gammal som jag, och dom har varit tsm i över 60 år, så vemfan sa att det inte kan hålla? Vem fan sa att bara för att man är "liten" i någons ögon så kan man inte stå där om just 60 år fortfarande vid varandras sida? Blir såå arg egentligen när folk sätter "åldersgränser" på nått som nästan är så jävla självklart.. Kärlek som kärlek huvudsaken är väl ändå att man trivs och känner sig älskad..right? Men dock kanske man inte ska ta det så seriöst om man är 10 år och börja planera framtiden än om man är 20, där går kanske gränsen, även för mig, men ni förstår vad jag menar hoppas jag... Seeen det här med destansförhållanden, måste ta upp det nu eftersom jag själv just nu är mitt uppe i ett sånt förhållande.. Det är ca 130 mil mellan oss, han längst ner och jag nästan längst upp.. Mhm 15 år jävla varför har jag ett destansförhållande då? Jo folket, kääääärlek. Älskar grabben än vart han skulle bo och för mig är det inget problem, bara man pratar ofta haha vilket vi gör.. Och om man verkligen älskar någon så har varken ålder eller avstånd från varandra någon betydelse.. Och bara som en inflikning till er JA jag har träffat han, och JA han är lika gammal som mig.. Så kom inte och tjafsa om nått sånt skit.. Vet att vissa av er är duktig på det.. ;) ssååå lite tankar om kärlek, kanske inte så långt inlägg men fuck jag pallar inte skriva mer i den här värmen ;) haha och skrev det här inlägget för att en person kommenterade det här med kärlek och om mitt förhållande sååå tänkte bara skriva hha :) ha en bra kväll alla