Måste bara få skriva av mig lite, har lite tankar som jag tänkte dela med mig av.. Det här med förhållanden asså.. Ja vad ska jag säga, har haft runt 5-6 förhållanden i hela mitt liv och det har alltid varit något med grabbarna, antingen så trycker dom ner mig totalt eller så bryr dom sig inte om en och i värsta fall har en av dom blivit den som i slutändan har mobbat mig mest.. Asså liksom hade verkligen tappat hoppet om allt det där.. Men nejdå min prins fanns där ute med, hade turen att hitta honom..
Men när det tar slut då? (Alltså missuppfatta inget nu, pratar inte om mitt förhållande jag har nu, utan allmänt när det har tagit slut mellan två personer.) vad blir det av allt då? Alla löften man gav och alla stunder man delat, det där "vi två föralltid" bara försvinner som om att det aldrig blivit sagt..det är så sjukt hur man från ena dagen är så stört förälskad i någon till att dagen efter gå runt och hata personen..liksom jag tror knappast att man bara sådär helt plötsligt inte har några känslor kvar för någon, liksom nej det går bara inte..antingen har man ALDRIG haft några känslor för personen eller så har man det.. Det finns liksom inget där emellan man kan välja på.. Sen sitter man på internet och skriver ut alla "fel" med personen man en gång såg perfektionen i.. Tror att andra kommer ändra uppfattning om personen bara för att du sitter å skriver ut hur mycket du nu helt plötsligt "hatar" han/hon.. NEJ det funkar inte så.. Vafan gick erat förhållande ut på? Spela på varandras känslor för att sedan skriva hur mycket ni hatar varandra.. Varför blev ni från första början tsm då för? Det värsta är att ni har gjort det förut, ni har varit i samma sitts flera flera gånger, tröttnar ni aldrig på att låsas tycka om varandra? Eller gjorde ni faktiskt det, ni tyckte verkligen om varandra men ni var så damn fega för att visa..
Skulle ALDRIG kunna ha ett förhållande där man stänger inne vad man känner för varandra, för att samhället inte ska tycka fel om en.. Nej har haft ETT sånt förhållande förut och ALDRIG ALDRIG igen.. Det tackar jag nej till utan att ens tveka..
Man kan inte gå runt och spela på någon annans känslor, det är varken rätt eller bra för någon..har du inte känslor för någon så få dom fan INTE å tro att du har det då.. Det är inte okay på något sätt, inte i mina ögon i alla fall.
Sen måste jag slänga in lite om mitt förhållande..liksom grabben är HEEELT amazing och jag förstår att det aldrog har funkat med någon annan, har verkligen hittat min drömprins.. Ni förstår han har hjälpt mig mer än vad någon har hjälpt mig under hela mitt liv, och han har jag känt i snart 2 månader.. Förstår ni? Han är så sjukt gohjärtad och sätter en framför sig själv.. Han är en sån man vill krama om i timmar för att det bara är hans kramar som får en lugn. Älskar den grabben så sjukt mycket.. Finns inga ord om hur otroligt fantastisk han är.. Och vet ni vad det bästa är? Att jag kan kalla han för MIN.

Sitter här igen, med huvudet ner sänkt och trårarna rinnandes nerför mina kinder.. Biter mig i läppen för att hålla skriket efter hjälp inom mig, för jag vet att ingen kommer höra mig, än hur högt jag skriker. Har verkligen försökt.. Har övertalat mig själv att orka.. Och kan inte längre göra mer, orkar inte övertala mig själv hela tiden.. Har så ofta försökt övertala mig själv att det är bra, att det inte är mer än i mitt huvud. Men sen inser jag att det inte alls bara är i mitt huvud, för allt är precis som förut, som det var för 3 månader sen, som det var innan vi gick på sommarlov, som det varit i 6 år och ingen värkar vara berädd på att göra nått åt det. Det skrämmer mig rejällt att veta hur folk beter sig, att vissa inte ens kan gå en dag utan att trycka ner andra. Vad ger det er? Får ni någon typ av bra känsla inom er som får er att bara vilja förstöra ännu mer i någons liv? För jag vet inte, har aldrig riktigt förstått det, varför skulle man någonsin vilja förstöra någon ANNANS liv?

Har varit hemma i två dagarn nu, har inte mått bra på någon plan i mitt liv och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det.. Hade turen att igår fanns det personer med mig hela dagen som stöttade mig och gav mig en extra kram.. Något som jag inte alltid har, fysikt alltså. Har liksom alltid fått klara mig själv när det varit något, och är inte alltid berädd på att få hjälp när jag behöver det, och är rädd att om jag tar åt mig för mycket av hjälpen så kommer jag inte klara det själv längre fram.. När jag var 6 år gammal, var jag sådär spänd på att äntligen få börja skolan, att äntligen få börja livet på riktigt. Men mina tidiga förhoppningar på skolan ratades bara några år in i skolvärlden, och jag sitter här idag, med ingen hopp om skolan..har haft så högt förtroende på skolan och personerna som finns där men när dom ganska snabbt visade mig tvärtemot så förlorade jag även hoppet.. Jag kan knappt gå till skolan utan att ha en stödperson med mig, känner ingen tillit till varken "vänner" eller lärare och det börjar göra mig rädd.. Hade en gång i tiden vänner som stod vid mig sida och jag kännde mig grymt trygg när jag var med dom, just nu känns det som att jag går på tå för dom i rädslan av att trampa snett..känner inte längre samma förtroende för personer som jag en gång hade närmast hjärtat.

Jag hann inte gå mer än en vecka i skolan innan allt blev som förut, dagar då jag inte orkar kliva upp och timmar av gråt. Försöker hålla mitt huvud högt men det är alltid någon som ska spotta på mig, trycka ner mig liite extra och stampa bara liite hårdare.. Till vilken nytta? Ni har ju ändå fått mig dit ni ville ha mig, längst ner på livets skala. Jag kämpar för att finnas, jag kämpar för att orka hålla mig vid liv, jag kämpar varje jävla dag för att orka. Och allt som händer är att jag på slutet av dagen somnar med gråten i halsen och panikattack efter panikattack. Har ärligt grubblat över hur länge jag klarar att leva såhär..När jag slutar på Bjästaskolan, när jag har gått genom korridorerna en sista gång, kommer det vara första gången jag kan andas ut och känna att nu är det över. Men det är ett år kvar till dess, och ett år är länge. Men snart drar jag härifrån, på riktigt, bara försvinna ett tag.

Har funderat på att skriva ett inlägg där namn kommer finnas, händelser kommer beskrivas och jag kommer berätta vad rektorn gjorde och inte gjorde och vad lärarna sa när det bara var dom och jag. Fast vill egentligen inte stämpla någon som mobbare, fast det skulle kanske vara bra för folk att veta vad som händer när dom inte ser?

Men nu ska jag andas lite, ta några tunga beslut och försöka samla mig.

Varför förväntar jag mig alltid så mycket? Jag vet ändå att i slutändan kommer jag vara lika besviken som alltid. Eller är det bara det att jag har hoppet så högt uppe för att jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska bli så, Att det ska bli skillnad i hur det är.. För allt jag egentligen vill är att det ska bli bra.. Right? Men som så många gånger förrut förväntade jag mig för mycket, och blev besviken återigen på mig själv, just för att jag förväntade mig så mycket mer. Har ett svagt hopp om att folk kan ändras, att dom kan växa upp och bli starkare och mer rättvis mot sig själv.. För livet ger en inget annat än negativt om man själv sprider negativitet som glitter runt sig.. Trodde att sommaren skulle ge alla en chans att ändra på sig, se möjligheterna i livet.. Men kom då på att det är bara jag som har förändras i mig själv, allt är precis som det var förut, personer har inte ändrat på sig bara för att JAG gjorde det, och det blev jag varnad för.. Men i samma veva förstår jag inte att folk inte tar chansen att bli bättre och bli starkare i sig själv.
Något jag märker att jag har svårt för är att sitta och lyssna på när andra pratar om Mobbning. Klarar inte av att höra andras åsikter om det ordet och vad det har för innebörd.. Får en känsla av att dom försöker skryta om något som inte själv inte varit med om.. Blir kallsvättig och vill bara gråta.. Något som hände idag, klarade inte av att höra lärarna prata om mobbning, även fast det var en enkel sak som dom bara beskrev vad det var och betyder.. Sänkte mitt huvud ganska fort och kände mig tom.. Ville gå ut från klassrummet men höll ut tills det var över.. Dock brast det utanför klassrummet.. Ni förstår, allt sätter spår, och det är olika från person till person vad man klarar av.. 6 år av mobbning har slitit mig ganska sönder och jag klarar inte speciellt mycket när det kommer till det ämnet.. Speciellt inte när det är mycket folk runt mig. Har många gånger haft tanken av att avsluta allt det här, på rikigt. Och det är ganska skrämande, att vara i en sitts som man själv trodde att man inte skulle sitta i, men ändå gör man det här och nu. Men att ta livet av sog är det fegakste man kan göra. Något jag alltod tänker på.
Har kämpat mig nu igenom 9 år i skolan varav 6 av dom med mobbning och kränkningar.. Har ett år kvar innan jag får ta mig vidare från allt det här och försöka bygga ett nytt kapitel.. Och det har jag bestämt mig för att klara.. För det är de allt handlar om, att bestäma sig för vad man SJÄLV vill och inte vad andra hoppas på att man gör.. Kommer säkert vara motgångar och tvekan i mina val för det här året men jag ska klara det, än vad som händer.

har lite tankar som jag måste dela med mig av.. jag vet inte om det är såhär eller om folk faktiskt tror att dom är på nått sätt häftiga och får mer status om dom skryter om saker som andra käpmar för/med.. har sett att folk kan sitta och skryta om att dom har ätstörningar, att dom rekomenderar andra att bli fulla och att dom är 13-14 år och "knullar" runt.. vad är det att skryta om? om det nu är som ni säger att ni har ätstörning, vet ni att det inte är något att skryta om.. ätstörning är inget man vill ha frivilligt och det är defenitivt inget man "skryter" om. okej? sen att ni är fulla varje helg och tror att vi andra ska tycka att ni är häftiga, tror ni fel.. hur gammla är ni? 13? Ja, ni är 13 år gammal och vet redan hur det är at vara full, klappar mina händer, all respekt till er, eller? blir nästan spyfärdig att ni är så unga och dricker, ni sätter er in i ett beroende i en tidig ålder, till vilken nytta? sen till att ni nu som alla kallar det, "knullar" runt (ursäkta språket om någon tar illa upp) där tappar ni verkligen all respekt för er själva.. ni kanske hörde att en kompis hade gjort det, sen slänger ni er efter det första ni ser för att ni också ska ha fått gjort det, så du också kan skryta för dina kompisars kompisar att du som eeeeen miljon andra människor har haft sex! ni väntar inte med det tills ni känner er redo, ni gör det för att alla andra har gjort det..och oftast kommer ni ångra er för att ni gjorde det med "fel" person, som sen lämnade dig för att du inte var mer än ett ligg.. respekten alltså ingen som har kvar den för sig själv längre eller? tycker det är så fel att visa sig viktigt genom att vara "stolt" över saker som andra har det svårt med.. ni skryter om att ni kan dricka er full, medans andra runt om dig kanske har föräldrar/syskon/kompisar som har svåra problem med det, ni skryter om att ni har ätstörningar medans det finns dom som kämpar varje dag med att få i sig något att äta.. kom igen nu, ni kommer inte få någons hand på axeln, ni vinner bara eran egna stolthet.. om ens det.

varför ha så brottom med att få ha sex? speciellt när man är under 15..ni har flera år framför er och ha inte så brottom, ni kommer bara ångra er.. man kan ha kul utan alkohol, för hur tråååkig måste man inte vara om alkohol är ända sättet att vara rolig på? varför röka? långtids självmord, cancer på pinne, och ni förstör för folk runt om kring också.. dom som vill ha dig i sitt liv vill inte att du ska röka, dom vill inte får ett samtal om att du har fått cancer... NEJ vi vill inte det. och kom inte med det här att "Man ska ju ändå dö".. ni har så mkt att hinna med i livet att ni har inte tid att dö över en sån fjantig sak nu.. okeeej? egentligen vet jag inte vad jag ska få fram av det här, blev bara så arg att folk kan sitta med handen på hjärtat och tycka det är häftigt.. blir mest arg över att dom som skriver det är så pass unga, yngsta jag sett det här om var 12 år gammal..när kom föräldrarnas ansvar om uppfostran in?

många sitter säkert och tänker "Vafan har hon att öppna käften om?".. nä jag har nog kanske inte så jävla mkt att säga till om, och jag är "BARA" 15 år, Jag vet.. men om ingen som är äldre öppnar mun om det, vem ska göra det då?

Det här är jag, inte mer än 15 år gammal, och det ända jag försöker mig till är att överleva.. Att andas dom andetag jag ska varje dag och försöka ta mig framåt.. Det där med att andas går väl bra, men att ta mig framåt har därimot börjat gå sämre.. Jag nästan snubblar när jag försöker mig till att gå framåt och det är därför jag stannar upp och står still, just för att jag är rädd att jag ska snubbla..för saker som redan hänt har som sagt börjat komma upp igen.. Vilket jag är rädd för ska finnas i mitt huvud länge.. Har i snart 3 veckor försökt tänkt på annat, ibland går det och ibland bryter jag ihop av det..är så rädd för det som är i mitt huvud ibland, är så rädd att folk ska få veta vad som sägs där inne.. Men samtidigt tror jag att det på nått sätt är nyttigt för folk att veta, få en inblick i hur det kan vara.. Få en inblick i hur det blir efter flera års mobbning.. Att man inte ska sätt folk i den sittsen för att visa sig bättre, för det ända man gör är att förstöra någon annans liv, och man vinner inget på det, jo kanske sin egna stolthet, om det nu är värt det. Okej som ni vet var första gången, å ja nu drar jag upp det här igen. Jag hade självmordstankar var jag 11 år, senaste gången, var ganska nyligt.. Hade inte en person kommit in i mitt liv just den dagen h*n gjorde det, skulle jag inte skrivit det här nu.. Är inte det ändå rätt hemskt? Att saker som hänt för flera år sen får mig att inte vilja leva (dock har dom tankarna bleknat pga personen, så Tack att du finns i mitt liv).. Ni pressade mig till den gräns där jag gav upp allt jag hade, för att få slippa smärtan ni gav mig.. Ni pressade mig så långt att saker som hänt för flera år sen lägger krokben på mig, IGEN. men jag hoppas verkligen att er stolthet fortfarande finns kvar där, och att ni tar er långt på den.. Jag hoppas ni mår bra av att trycka ner andra och att ni med gott samvete kan kolla er själv i spegeln.. Så det här med att överleva i en sitts som min, är inte det lättaste, det kanske låter som en fånig sak för er, men för mig är det som att strida i ett krig jag inte kan vinna.. Har under åren blivit så att jag ger upp, släpper allt och går därifrån när någon gnäller på mig eller blir arg, klarar inte av det. Är så rädd att saker ska förstöras eller bli värre än vad det är, just därför ger jag upp totalt. Vilket man får lära sig. Så mina tankar är fortfarande dåliga, men bättre.
Men sen till personen som räddade mitt liv utan att då veta om det: Du är liksom mitt liv, utan dig skulle allt vara så fel.. Behöver dig mer än något annat på den här jorden, på rikigt då. Har jag dig vid min sida så har jag allt.. Älskar dig finaste bästa underbara du.. Du vet hur jag är och jag vet hur du är så we have to deal with it okey? I will take the rest of this on this language, I love you, I know the struggel you have had in you life and I respect the way you are, so Dont be afride that I will leave you Because you are how you really are.. Thats why I fell for you in the first time.. Förlåt om jag stavar halv kast men hahah lev med folket.. Nu måste jag säga godnatt för snart slut ström på Ipaden.. Ursäkta för ett helt random inlägg med halv kass stavning överallt.

Jag har ramlat igen.. Jag som har skrivit så många gånger att jag aldrig mer ska komma dit.. Men livet drar mig just nu i den riktningen.. Och idag lägger jag lite av min egna stolthet åt sidan för att skriva det här.. Jag mår inte bra.. Jag föll igen, för det som jag har stoppat mig själv för.. Men tillslut blev allt för mycket och min kraft för att hålla mig uppe försvann. I samma veva så blir jag besviken på mig själv, som valde den väg som gjorde att jag inte orkade mer.. Saker som har hänt sen 3:an och saker som hände ganska nyligen slår mig om och om igen i ansiktet.. Jo jag vet, sluta tänk på det bara och blicka framåt, det har ju redan varit.. Tror ni det på något sätt är lätt? Har diskuterat det här med mig själv, med det som finns i mitt huvud.. Och än hur mycket jag vrider och vänder på det så sitter det fortfarande kvar i huvet, för det är just där det sitter, det är bara något som finns i mitt huvud. Saker som har hänt i mitt liv på skolan och hemma spelar upp sig framför mina ögon och ibland blir jag alldeles stum, vill inte känna den där smärtan som sparkat på mig i 6 år.. Vill inte känna det igen, men ändå kommer det tillbaka som ett brev på posten. Men sammtigit tror jag att det här är bra på nått sätt. För att jag ska kunna bearbeta det.. Tror att man måste älta saker, vissa lite längre och vissa kanske inte alls, för att man sen ska kunna gå vidare med ett starkare tänkande om det skulle komma fler såna stunder i livet...Sen blir inte saken bättre av att folk skriver saker till mig.. Att dom anklagar mig för saker och kallar mig saker bara för att jag fråga hur min bästa kompis mådde.. Sånt borde väl ändå vara självklart att jag vill veta hur min bästa kompis mår? Eller? Låg hemma i min pojkväns säng och skakade av frustration och av att jag grät så mycket.. Har det inte gått för långt då? Folk vet nu för tiden vad som tar hårt på mig och vad som bryter ner mig totalt.. Vilket vissa inte kan vänta med att använda emot mig.. Känner att jag har börjat isolera mig från folk.. Svarar knappt på sms längre eller när folk ringer.. Även fast det är folk som står mig så sjukt nära.. Är så rädd att dom ska se mitt mående, att dom ska tröttna på att jag mår dåligt, vilket jag har gjort i ca 2 veckor nu, vill inte att någon ska lämna, har varit med om det sååå många gånger för att folk inte kan acceptera hur jag som person är och att jag kan från ena sekunden vara jätte glad till att nästa gråta.. Behöver inte fler saker att tänka på som att någon ska lämna mig pga mitt mående..hade turen att hitta världens finaste person i just det ögonblick som jag mådde som dåligast.. Han har stått vid min sida i 2 veckor nu, har varit med han i 14 dagar liksom.. Han har sett mig bryta ihop, något jag inte brukar göra framför folk.. Men han lugnade mig, sa så fina saker och kramade mig hur länge som helst.. Fina fina älskade du. Okej måste avsluta det här lite konstiga inlägg.. Så nu vet ni, jag mår inte bra, har fallit för saker som hänt förut och föööörsöker verkligen ta mig upp.. Godnatt folket..

Tänkte inte dra något jätte långt inlägg.. Bara liksom säga godnatt till folket som behöver det.. Efter en dag med frustration, ilska och att ha brutit ihop TOTALT så säger jag SovGott.. Kommer ett inlägg inom ett tag med lite tankar om nått som hände idag.. Men okej ska sova nu, måste lugna nerverna.. Ska passa på att "tacka" 3 personer som idag hjälpte mig.. Mah babe för att han satt där och höll om mig när det var sämst och tvekade aldrig på att stå upp för mig, sen min syster och hennes kille för att vi fick följa med ut å campa och glömma allt.. Tack fina ni, men nu ska jag sove.!