Varför förväntar jag mig alltid så mycket? Jag vet ändå att i slutändan kommer jag vara lika besviken som alltid. Eller är det bara det att jag har hoppet så högt uppe för att jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska bli så, Att det ska bli skillnad i hur det är.. För allt jag egentligen vill är att det ska bli bra.. Right? Men som så många gånger förrut förväntade jag mig för mycket, och blev besviken återigen på mig själv, just för att jag förväntade mig så mycket mer. Har ett svagt hopp om att folk kan ändras, att dom kan växa upp och bli starkare och mer rättvis mot sig själv.. För livet ger en inget annat än negativt om man själv sprider negativitet som glitter runt sig.. Trodde att sommaren skulle ge alla en chans att ändra på sig, se möjligheterna i livet.. Men kom då på att det är bara jag som har förändras i mig själv, allt är precis som det var förut, personer har inte ändrat på sig bara för att JAG gjorde det, och det blev jag varnad för.. Men i samma veva förstår jag inte att folk inte tar chansen att bli bättre och bli starkare i sig själv.
Något jag märker att jag har svårt för är att sitta och lyssna på när andra pratar om Mobbning. Klarar inte av att höra andras åsikter om det ordet och vad det har för innebörd.. Får en känsla av att dom försöker skryta om något som inte själv inte varit med om.. Blir kallsvättig och vill bara gråta.. Något som hände idag, klarade inte av att höra lärarna prata om mobbning, även fast det var en enkel sak som dom bara beskrev vad det var och betyder.. Sänkte mitt huvud ganska fort och kände mig tom.. Ville gå ut från klassrummet men höll ut tills det var över.. Dock brast det utanför klassrummet.. Ni förstår, allt sätter spår, och det är olika från person till person vad man klarar av.. 6 år av mobbning har slitit mig ganska sönder och jag klarar inte speciellt mycket när det kommer till det ämnet.. Speciellt inte när det är mycket folk runt mig. Har många gånger haft tanken av att avsluta allt det här, på rikigt. Och det är ganska skrämande, att vara i en sitts som man själv trodde att man inte skulle sitta i, men ändå gör man det här och nu. Men att ta livet av sog är det fegakste man kan göra. Något jag alltod tänker på.
Har kämpat mig nu igenom 9 år i skolan varav 6 av dom med mobbning och kränkningar.. Har ett år kvar innan jag får ta mig vidare från allt det här och försöka bygga ett nytt kapitel.. Och det har jag bestämt mig för att klara.. För det är de allt handlar om, att bestäma sig för vad man SJÄLV vill och inte vad andra hoppas på att man gör.. Kommer säkert vara motgångar och tvekan i mina val för det här året men jag ska klara det, än vad som händer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6143268604

            Livet är som att cykla – för att behålla balansen   måste du fortsätta framåt.   - Albert Einstein ...

Tårarna gör mina kinder alldeles svullnad, panikattackerna gör så att mina lungor krampar efter luft och hela jag går sönder.. Som dom brukar säga "Sömn hjälper inte om det är själen som är trött".. Jag har verkligen försökt, att inte tänka så mycket...

Hej, det var ett tag sen jag skrev.. Just like always. Just nu har vi lov, fick det i fredags. Så drog direkt till A.. Sedan har vi väl egentligen inte gjort så mycket.. Igår gick jag med A's kusin och faster på SecondHand och sen följde jag med dom ...

Tänker nu skriva mig ett öppet och ärligt inlägg.. om något som stör mig, och gör mig allmänt arg och ledsen..   Genom dom snart 17 år som jag har gått på denna jord har det här alltid varit något som har funnits där..som en käftsmäll på posten v...