Sitter här igen, med huvudet ner sänkt och trårarna rinnandes nerför mina kinder.. Biter mig i läppen för att hålla skriket efter hjälp inom mig, för jag vet att ingen kommer höra mig, än hur högt jag skriker. Har verkligen försökt.. Har övertalat mig själv att orka.. Och kan inte längre göra mer, orkar inte övertala mig själv hela tiden.. Har så ofta försökt övertala mig själv att det är bra, att det inte är mer än i mitt huvud. Men sen inser jag att det inte alls bara är i mitt huvud, för allt är precis som förut, som det var för 3 månader sen, som det var innan vi gick på sommarlov, som det varit i 6 år och ingen värkar vara berädd på att göra nått åt det. Det skrämmer mig rejällt att veta hur folk beter sig, att vissa inte ens kan gå en dag utan att trycka ner andra. Vad ger det er? Får ni någon typ av bra känsla inom er som får er att bara vilja förstöra ännu mer i någons liv? För jag vet inte, har aldrig riktigt förstått det, varför skulle man någonsin vilja förstöra någon ANNANS liv?

Har varit hemma i två dagarn nu, har inte mått bra på någon plan i mitt liv och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det.. Hade turen att igår fanns det personer med mig hela dagen som stöttade mig och gav mig en extra kram.. Något som jag inte alltid har, fysikt alltså. Har liksom alltid fått klara mig själv när det varit något, och är inte alltid berädd på att få hjälp när jag behöver det, och är rädd att om jag tar åt mig för mycket av hjälpen så kommer jag inte klara det själv längre fram.. När jag var 6 år gammal, var jag sådär spänd på att äntligen få börja skolan, att äntligen få börja livet på riktigt. Men mina tidiga förhoppningar på skolan ratades bara några år in i skolvärlden, och jag sitter här idag, med ingen hopp om skolan..har haft så högt förtroende på skolan och personerna som finns där men när dom ganska snabbt visade mig tvärtemot så förlorade jag även hoppet.. Jag kan knappt gå till skolan utan att ha en stödperson med mig, känner ingen tillit till varken "vänner" eller lärare och det börjar göra mig rädd.. Hade en gång i tiden vänner som stod vid mig sida och jag kännde mig grymt trygg när jag var med dom, just nu känns det som att jag går på tå för dom i rädslan av att trampa snett..känner inte längre samma förtroende för personer som jag en gång hade närmast hjärtat.

Jag hann inte gå mer än en vecka i skolan innan allt blev som förut, dagar då jag inte orkar kliva upp och timmar av gråt. Försöker hålla mitt huvud högt men det är alltid någon som ska spotta på mig, trycka ner mig liite extra och stampa bara liite hårdare.. Till vilken nytta? Ni har ju ändå fått mig dit ni ville ha mig, längst ner på livets skala. Jag kämpar för att finnas, jag kämpar för att orka hålla mig vid liv, jag kämpar varje jävla dag för att orka. Och allt som händer är att jag på slutet av dagen somnar med gråten i halsen och panikattack efter panikattack. Har ärligt grubblat över hur länge jag klarar att leva såhär..När jag slutar på Bjästaskolan, när jag har gått genom korridorerna en sista gång, kommer det vara första gången jag kan andas ut och känna att nu är det över. Men det är ett år kvar till dess, och ett år är länge. Men snart drar jag härifrån, på riktigt, bara försvinna ett tag.

Har funderat på att skriva ett inlägg där namn kommer finnas, händelser kommer beskrivas och jag kommer berätta vad rektorn gjorde och inte gjorde och vad lärarna sa när det bara var dom och jag. Fast vill egentligen inte stämpla någon som mobbare, fast det skulle kanske vara bra för folk att veta vad som händer när dom inte ser?

Men nu ska jag andas lite, ta några tunga beslut och försöka samla mig.

 

Emma

4 september 2014 20:07

Du är stark! ❤️ jo du kan berätta vad som hänt men du behöver inte säga några namn 😉👌

http://Nattstad.se/emmaforsblom

Amanda Holm

5 september 2014 16:04

Varför inte säga namn? Borde inte dom som utsätter andra för saker få stå öppet för det? För kan dom göra saker kan dom också stå för det dom gör. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6143268604

            Livet är som att cykla – för att behålla balansen   måste du fortsätta framåt.   - Albert Einstein ...

Tårarna gör mina kinder alldeles svullnad, panikattackerna gör så att mina lungor krampar efter luft och hela jag går sönder.. Som dom brukar säga "Sömn hjälper inte om det är själen som är trött".. Jag har verkligen försökt, att inte tänka så mycket...

Hej, det var ett tag sen jag skrev.. Just like always. Just nu har vi lov, fick det i fredags. Så drog direkt till A.. Sedan har vi väl egentligen inte gjort så mycket.. Igår gick jag med A's kusin och faster på SecondHand och sen följde jag med dom ...

Tänker nu skriva mig ett öppet och ärligt inlägg.. om något som stör mig, och gör mig allmänt arg och ledsen..   Genom dom snart 17 år som jag har gått på denna jord har det här alltid varit något som har funnits där..som en käftsmäll på posten v...