Såå idag har jag BARA chillat, legat vid stranden hela dagen och solat.. Sen i morgon skulle jag se på syrrans bal eftersom hon tar studenten i år meeen träffar folk ist ;) mhhhm men nu blir det att fara och fira min Faster som fyller år idag.

Processen av att bli mobbad, just den ska ni få läsa om nu, hur det är, hur det känns, och hur man går vidare. Vi tar det steg för steg hur det här med mobbingen har satt spår i mitt liv.
Från första ordet eller första "saken" som händer börjar det kännas i magen, redan där efter första ordet sagt börjar man må dåligt, kanske inte på det sätt jag gör idag men det känndes, för för 5 år sen var det ändå det värsta.. Men okej första året av mobbing, mina tankar då? Vad hade jag egentligen för tankar? Jag var typ 9-10 bast och hade precis blivit mobbad, ni hör ju jag var 9-10 år gammal första gången jag blev mobbad, som jag kommer ihåg. Jag mins att det var mest "Du får inte leka med oss" eller "Du är ju dum" som jag fick "stå" ut med, men återigen så var det fortfarande mobbing, och jag var fortfarande BARA 9-10 årg gammal, är det inte då man ska leka med dockor och tycka att dom stora tjejerna är fett najsiga som har smink? Eller? Vad jag vet i alla fall är att man INTE ska bli mobbad eller utfryst. Sen går vi ett år till, ennu ett år av mobbing, men den är gången handlar det mer om att man byter kompisar och "bästa" kompisar hit och dit, men dom där gångerna när ingen ville vara med mig, dom fanns fortfarande kvar. I femman var första gången jag fick kontakt med Kuratorn på skolan, efter ett bråk, kommer dock inte ihåg vad det handlade om, bara att jag , än en gång blev syndabocken. Jag var jag var typ 11 bast och hade redan kontakt med kurator, något jag kan tycka att man inte ska ha när man är så "liten". Och Jag var 11 år första gången jag fick tanken av att ta mitt liv, 11 år gammal. Runt den tiden hade jag det jobbigt även hemma, och sakerna på skolan blev bara jobbigare och jobbigare.. Vi hoppa några år fram till 7:an då allt vände sig totalt upp och ner och mitt liv var rent ut sagt åt helvete, min DÅ bästa vän vände sig mot mig och blev en av dom som idag har förstört mest, men i samma sväng som det här så började jag vara med hon jag idag har som bästa vän.. Jag fick dom första orden sagda (är det ens ett ord xD) annonymt över internet, ord som satte djupa spår i mig, Du är totalt värdelös. Det var då MITT självförtroende sjönk som en sten till botten, och dom orden har jag kvar i huvudet VARJE DAG. Men okej så jag är 13 år, har redan tänkt tanken att ta mitt liv, varit mobbad i 4 år och fått veta att någon tycker att jag är värdelös. Okej. Men vi kan inte sluta där, för Hela mitt liv ska snart slitas i bitar när jag bara några dagar innan sommarlovet i 7:an får ett anonymt dödshot, mhm. Inte bara att någon tycker att du är värdelös Amanda, nu vill någon att du ska skjutas.. Jag kan inte förklara för er hur mycket jag grät den kvällen, Jag var så rädd, men samtidigt, hade jag fått nog och hoppades på nått sätt att någon ändå skulle göra det, skjuta mig. Mitt mående vid den här stunden var så långt ner jag trodde att det kunde vara.. Men sen kommer vi till där jag står idag, Jag har varit borta från skolan i 2 veckor, efter att någon gav sig rätten att trycka ner mig ännu mer, i 2 veckor har jag i stort sett legat hemma och sovit. Jag har inte ätit som jag brukar utan hoppar helst över allt som har med mat att göra, Jag orkar inte göra nått och vill helst bara skrika rakt ut.. Jag går på möten hela tiden för att jag förhoppningsvis ska kunna må bättre, och nu tack vare för att jag mår som jag gör och inte ens kan känna mig trygg i min klass så ska jag ha en person som går med mig och finns vid hands hela tiden under dagen.. Förlåt men jag blir både arg och ledsen av att det är såhär, för liksom vad har jag någonsin gjort? Och vem fan har rätt att göra såhär? Jag måste tvinga mig upp ur sängen på morgonen, jag försöker hitta minst en bra sak varje dag som jag kan kämpa mot, så jag orkar kliva upp. Men jag antar att när man slänger iväg en kommemtar till någon så tänker man inte på följderna..
~Självmords tankar
~Sämre aptit
~Sömnsvårigheter
~Depretion
Är bara några av dom saker som faktiskt händer, i alla fall för mig. Och inget av dom där sakerna låter speciellt lockande va? Depretion är inget man vill ha, och allt där andra är inte speciellt trevligt heller om jag får säga det. Men nu är det ju inte BARA alla dom där sakerna som händer utan
~En miljon möten
~Sämre betyg
~Ångest attacker
~Sämre självförtroende
Är också några av sakerna man får på köper, ALTT FÖR ATT NÅGON GAV SIG SJÄLV DEN JÄVLA RÄTTEN ATT TRYCKA NER MIG.
En person som aldrig varit med om nått sånt här kan inte säga att den ver hur det känns, man måste ha upplevt det själv för att förstå, för det är så svårt att förklara även fast man verkligen försöker. Så processen för det här, för att någon skrev ETT ord blir lååång, ibland om man har otur tar den hela livet. Förstår inte ens varför man ska skriva eller gör nått dumt mot någon, följderna för den personen blir inte roliga, TRO MIG. Men mår man dåligt i sig själv kanske man mår bra att få andra att må dåligt, att få känna sig bättre än någon annan.
Jag blir ärligt ledsen, det tar ärligt hårt när någon skriver nått elakt, men det som egentligen gör mig mest ont, är att se när min familj ser att jag mår dåligt, och frustrationen jag kan se i deras ögon när dom egentligen inte kan göra nått.. Mitt mående är verkligen i botten, något jag antar att inte så många har märkt? Eftersom när jag tar första steget utanför dörren på morgonen klistrar jag på det där leendet, för att folk ska tro att jag mår bra.. För jag vill inte att folk ska tycka att jag är jobbig om jag pratar om mina problem eller är helt nere, för det vet jag att folk tycker. Men nu sammarfattar jag allt, är en tjej på 15 år som fick första tanken av att inte vilja leva när hon var 11, varit mobbad i 5 år och mår pyskigt dåligt.. Och något hon inte orkar dölja längre, låt världen få se vad fan dom gjort henne. Punkt.

haha bjuder på bilderna  :) Ha en trevlig söndag. kommer KANSKE ett inlägg ikväll, men det beror på om jag orkar skriva :)                                    

Nu måste jag säga några rikigt ärliga ord här, för nu får det fan bara nog, är trött på att MIN familj ska bli ner trampad. Och varsågod att ta åt er, för ni vet precis vilka jag kommer syfta på och varsågod att bli sur och vafan ni nu kommer bli.
Jag har ärligt tröttnat på det här nu, att det ärligt finns folk i min närhet som måste trycka ner på MIN familj.. Alltid vända på skiten så det blir vårat fel och ALLTID kläcka ur sig allt möjligt.. Men okej jag ska ta det från början, det är såhär att MIN pappa fyller 40 år nu i sommar och vi försöker planera nått bra som man kan göra, för när man fyller 40 vill man väl göra nått man inte kan göra i vanliga fall, right? Så igår fixade min mamma en grupp chatt på FB för att alla som "hör" till ska få kunna komma med förslag, och eftersom ingen annan kom med förslag så kom min mamma med rikigt roliga och bra förslag, men dom ratades direkt ner i sopptunan och allt var bara fel med dom förslagen, för det skulle bli för dyrt osv (vilket vissa av saker kanske jag kan förstå om man är många men mamma försökte verkligen hitta det billigaste eftersom vi själv kanske inte är rikast) SÅÅÅ dom gav förslaget att vi kunde grilla här hemma på gården... Mhm Jaha så ni tycker vi ska göra nått vi kan göra PRECIS vilken dag på året som helst när han fyller 40. Förmodligen det man vill också.. Och det blev ett jävla liv av det där att vi I FAMILJEN inte ville grilla eftersom vi tyckte att Ja det kan man göra när man vill, och min syster skrev då ärliga ord till dom (dock vet jag att man kan skriva det lite snällare,I know) och då flippade det ur totalt, folk som man annars knappt vet vilka dom är började spotta ner på MIN åter igen MIN syster.. Men jag måste ärligt säga det här, hon kallade släkten för fyllon eftersom varje fest eller så som har blivit av har ALLTID slutat med att alla vuxna i stort sett är stup fulla, men hon sa INGA namn och det var ändå folk som tog åt sig av det, och det var ÄNDÅ folk som skrev att det kunde bli förtal osv osv men hallå? Det var DU som tog åt dig och INGEN annan, det var DU som antog att hon menade dig och INGEN annan. Jag blir ärligt besviken, på att vuxna människor beter sig på detta vis (dock är vi inte guds bästa barn heller JAG VET) skyller hela skiten på oss, Mhm inte ens fel att två bråkar, eller hur? Sen när det kommer till att NI trycker ner MIN familj skiter jag i hur "nära" ni står mig, MIN familj är MIN familj och INGEN jävel ska trycka ner dom.. Och fick även höra saker som hänt förut, så ja jag drar dom när jag ändå håller på, och jag hoppas jag inte säger för mycket. Men jag är 15 år gammal, jag har funnits på den här jorden i 15 år, JAG KAN FAKTISKT FATTA SJÄLV NÄR NÅGON ÄR FULL.. Det är INGET som någon har präntat in i mig, det fattar jag själv och har alltid gjort, jag är inte hur jävla dum som helst.. Så sluta med att dra att vi "barn" har fått det in präntat i huvudet sen vi var små, ta reda på lite fakta innan ni öppnar munnen. Sen så vill jag säga TACK till er, för att ni favoriserar, det känns så jävla skönt att ni favoriserar folk framför oss andra, Tack så gulligt av er. Sen snälla ni lägg eran jävla stolthet åt sidan, för när andra fyllde 40 kunnde vi minsan göra saker för det kostade ju "bara" 350 kr, ja men slår man ihop dom der jävla pengarna så blir det EXAKT samma summa som det skulle bli nu när vi firar pappa.. Jag kan också medela att min pappa är sjukt besviken och vill inte ens bli firad längre.. Och ni som nu tar åt er, varsågod sanningen svider ibland. Ni tappade just ALL respekt i mina ögon. Och jag är rikigt besviken , för det var PAPPA vi skulle fira ingen annan, om vi nu hade åkt till sundsvall på den där saken var det PAPPA som skulle få prova och dom som hade velat prova och följa med jade fått gör det och att det sen skulle bli nån fest hemma, men ni har gjort era val och jag är sjukt besvikna på er, hoppas ni mår ärligt bra nu. Tack för mig.

Äntligen! Idag har vi äntligen blivit konfimerad, bland det roligaste jag varit med om ;) fast lite nervöst var det ändå eftersom jag skulle bära korset in i kyrkan och gå längst fram ;) men det gick perfekt ju :D och tack för alla rosor, och presenter :) nu bjuder jag på bilder :)

Idag vill jag skriva för MIN mamma. Den person som hjälpt mig mest och en person som alltid funnits vid min sida och jag vet att hon alltid kommer stå bredvid mig än vad som händer. Så det här är till dig mamma, vill skirva så alla förstår hur underbar du är i mina ögon.
Mamma,du äger stort hjärta och jag älskar dig mer än du tror. Du har alltid funnit för mig och alltid kämpat för att det ska bli bra. Du har förstått när jag mått dåligt och hållit om mig när jag gråtit, du har verkligen lagt ner allt för att jag ska må bättre och kommer alltid vara tacksam för det. Med dig kan jag prata om allt som rör sig i mitt huvud, alltid prata om det är nått. Du är en sån person som säger ifrån när någon är dum men samtigit snackar med en om man gör fel. Accepterar om man vill göra nått men tillåter inte om det är för oroande. Och jag är glad att DU är min mamma, för du förstår mig på ett sätt som ingen någonsin gjort och klart jag blir arg på dig ibland när jag inte får göra saker jag vill osv men jag vet inerst inne att du sätter regler och gränser för mitt egna bästa. Men jag älskar dig så sjukt mycket och du är en helt underbar. Kan inte beskriva hur mycket jag tycker om dig och hur tacksam jag är över att du finns här. Älskar dig mamma och kommer alltid göra.

idag blir det nog full rulle här, för det ska bakas tills i morgon då man äntligen tar konfirmation. Sen måste jag hinna bestämma kläder och massa sånt :) längtar som tusan. Ska bli så kul :) så planer för idag är alltså Baka, fixa med kläder, och kanske städa ;) perfekt lördag.