Det här är jag, inte mer än 15 år gammal, och det ända jag försöker mig till är att överleva.. Att andas dom andetag jag ska varje dag och försöka ta mig framåt.. Det där med att andas går väl bra, men att ta mig framåt har därimot börjat gå sämre.. Jag nästan snubblar när jag försöker mig till att gå framåt och det är därför jag stannar upp och står still, just för att jag är rädd att jag ska snubbla..för saker som redan hänt har som sagt börjat komma upp igen.. Vilket jag är rädd för ska finnas i mitt huvud länge.. Har i snart 3 veckor försökt tänkt på annat, ibland går det och ibland bryter jag ihop av det..är så rädd för det som är i mitt huvud ibland, är så rädd att folk ska få veta vad som sägs där inne.. Men samtidigt tror jag att det på nått sätt är nyttigt för folk att veta, få en inblick i hur det kan vara.. Få en inblick i hur det blir efter flera års mobbning.. Att man inte ska sätt folk i den sittsen för att visa sig bättre, för det ända man gör är att förstöra någon annans liv, och man vinner inget på det, jo kanske sin egna stolthet, om det nu är värt det. Okej som ni vet var första gången, å ja nu drar jag upp det här igen. Jag hade självmordstankar var jag 11 år, senaste gången, var ganska nyligt.. Hade inte en person kommit in i mitt liv just den dagen h*n gjorde det, skulle jag inte skrivit det här nu.. Är inte det ändå rätt hemskt? Att saker som hänt för flera år sen får mig att inte vilja leva (dock har dom tankarna bleknat pga personen, så Tack att du finns i mitt liv).. Ni pressade mig till den gräns där jag gav upp allt jag hade, för att få slippa smärtan ni gav mig.. Ni pressade mig så långt att saker som hänt för flera år sen lägger krokben på mig, IGEN. men jag hoppas verkligen att er stolthet fortfarande finns kvar där, och att ni tar er långt på den.. Jag hoppas ni mår bra av att trycka ner andra och att ni med gott samvete kan kolla er själv i spegeln.. Så det här med att överleva i en sitts som min, är inte det lättaste, det kanske låter som en fånig sak för er, men för mig är det som att strida i ett krig jag inte kan vinna.. Har under åren blivit så att jag ger upp, släpper allt och går därifrån när någon gnäller på mig eller blir arg, klarar inte av det. Är så rädd att saker ska förstöras eller bli värre än vad det är, just därför ger jag upp totalt. Vilket man får lära sig. Så mina tankar är fortfarande dåliga, men bättre.
Men sen till personen som räddade mitt liv utan att då veta om det: Du är liksom mitt liv, utan dig skulle allt vara så fel.. Behöver dig mer än något annat på den här jorden, på rikigt då. Har jag dig vid min sida så har jag allt.. Älskar dig finaste bästa underbara du.. Du vet hur jag är och jag vet hur du är så we have to deal with it okey? I will take the rest of this on this language, I love you, I know the struggel you have had in you life and I respect the way you are, so Dont be afride that I will leave you Because you are how you really are.. Thats why I fell for you in the first time.. Förlåt om jag stavar halv kast men hahah lev med folket.. Nu måste jag säga godnatt för snart slut ström på Ipaden.. Ursäkta för ett helt random inlägg med halv kass stavning överallt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6143268604

            Livet är som att cykla – för att behålla balansen   måste du fortsätta framåt.   - Albert Einstein ...

Tårarna gör mina kinder alldeles svullnad, panikattackerna gör så att mina lungor krampar efter luft och hela jag går sönder.. Som dom brukar säga "Sömn hjälper inte om det är själen som är trött".. Jag har verkligen försökt, att inte tänka så mycket...

Hej, det var ett tag sen jag skrev.. Just like always. Just nu har vi lov, fick det i fredags. Så drog direkt till A.. Sedan har vi väl egentligen inte gjort så mycket.. Igår gick jag med A's kusin och faster på SecondHand och sen följde jag med dom ...

Tänker nu skriva mig ett öppet och ärligt inlägg.. om något som stör mig, och gör mig allmänt arg och ledsen..   Genom dom snart 17 år som jag har gått på denna jord har det här alltid varit något som har funnits där..som en käftsmäll på posten v...