Tänkte skriva lite tankar, kanske saker ni redan hört för det är just det jag tänker ta upp, saker som har börjat slå mig i ansiktet igen.. Saker som drar andan ur mig och får mig att blir rädd.. Ni vet inte vad som hände för några veckor sen, ni vet inte känslan jag hade men känslan som ändå inte fanns där. Ni vet inte hur mycket jag grät, ni vet liksom inget, tänker oh vill inte berätta vad som hände men tänkte berätta om känslan.. Har ni någonsin stått och sett på när någon ni verkligen älskar åka iväg.. Och det ända ni vet är att du inte kan göra något, än hur mycket du vill springa fram dit så får du inte, du har inget val än att stå och se på när personen åker iväg.. Ditt hjärta vill följa med men du vet inte om du vill låta en sån viktig del lämna dig också, förstå mig inte fel, älskar personen mer än själva livet men vid det tillfället viste jag inte om jag gjorde det.. För h*n om någon behöver jag och personen var vid det tillfället villig att släppa allt..men sen förstod jag varför allt hände, även fast jag alltid förstått bara att vid tillfället jag såg h*n åka, stängdes allt av. Sen till det i skolan, det som har varit i snart 6 år.. Mobbning.. Det ordet, får mig att må illa.. Saker som har plågat mig i 6 år spelas upp framför mig och jag vill egentligen bara skrika..smärtan av dom gånger jag gråtit mig till sömns och dom gånger jag stått på kanten av livet gör så fruktansvärt ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.. 6 års smärta står och spottar på mig än en gång.. Allt liksom kommer på en och samma gång efter det som hände för några veckor sen och efter längret jag var på blir allt bara så rörigt i mitt liv.. Rösten i mitt huvud viskar ut orden jag hört i 6 års tid, hur värdelös och äcklig jag är, det som skrämmer mig mest den här gången, är att rösten är min egna..är så rädd att folk ska lämna min sida, för att dom tröttnar på sidan av mig som ofta är rätt deppig, att dom ska tröttna på den person som jag verkligen är.. För att jag inte är perfekt, för att jag har stunder i mitt liv där jag gör fel saker och väljer fel vägar.. Är så rädd att dom som jag älskar mest ska vara dom som försvinner först.. Har inte råd att förlora någon nu.. Har inte orken att ta mig upp om det skulle bli så..även fast jag vet, även fast personen gång på gång sagt till mig att det inte kommer bli så, så skriker röster i mitt huvud att h*n kommer tröttna på mig, lämna precis som alla andra..försöker tänka positivt, för just nu har jag ett krig i mitt huvud som jag vet att jag inte kan vinna, men som jag häller inte kan förlora.. Vet vart jag står med personen, jag vaknar ändå upp med h*n bredvid mig. Så tankarna i mitt huvud är just nu inte positiva, dom tär på mig på ett sätt som får mig att vilja skrika, men jag försöker,det gör jag verkligen.. Försöker tänka på vad jag gör och säger vid såna här tillfällen för när jag mår såhär kan allt bli fel, allt pga mig och mitt mående.. Så folket som läser det här, snälla jag ber er.. Lämna inte min sida, visa att ni finns för mig.. Behöver er mer än nånsin nu. Tack för mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6143268604

            Livet är som att cykla – för att behålla balansen   måste du fortsätta framåt.   - Albert Einstein ...

Tårarna gör mina kinder alldeles svullnad, panikattackerna gör så att mina lungor krampar efter luft och hela jag går sönder.. Som dom brukar säga "Sömn hjälper inte om det är själen som är trött".. Jag har verkligen försökt, att inte tänka så mycket...

Hej, det var ett tag sen jag skrev.. Just like always. Just nu har vi lov, fick det i fredags. Så drog direkt till A.. Sedan har vi väl egentligen inte gjort så mycket.. Igår gick jag med A's kusin och faster på SecondHand och sen följde jag med dom ...

Tänker nu skriva mig ett öppet och ärligt inlägg.. om något som stör mig, och gör mig allmänt arg och ledsen..   Genom dom snart 17 år som jag har gått på denna jord har det här alltid varit något som har funnits där..som en käftsmäll på posten v...