Vi har kunnat läsa om just det här så många gånger. Hur skolmasak efter skolmasak har avlöst varandra. vi har suckat lätt mellan andningarna av förtvivlan att det inte hände i vårt land. Igår kunde vi läsa om det som inte fick hända. En skolmasak hade inträffat här, i Sverige, vårt egna land.

Minst två liv gick åt, och ytligare två kämpar för sina liv, Just i denna sekund. hur kunde det hända?  Enligt media var det Rasism som låg bakom attacken. Så han var inte själv när han valde att gå in på en skola och ta oskyldiga människors liv. Han hade (tagit från FB i morse) ett helt tåg efter sig, han läser om hur man borde skicka tillbaka alla som har ett mörkare pigment, han läser om hur man borde höra och vad som borde hända.. nazistiska händelser borde ske. Hatet byggs upp inom han och tillslut, sprängs det inom honom. Han var aldrig ensam, för alla ni som skriver nazistiska och rasistiska kommentarer och dessutom röstar på SD (nej rösta på vad fan du vill men ni vet precis hur jag menar) ni stod bakom han, ni var på hans sida..

Vår skola firar i år (precis som alla andra år) Halloween. En rolig del på året där man kan klä ut sig. Av händelsen igår, “förbjöds” vi på skolan att ta med vapenliknande föremål.. Vilket JAG helt förstår, då man inte behöver provocera det. och med tanke på att barnen på skolan dessutom hade trott att det var en utklädnad. En diskution  som kom igång på vår skola. Vissa förstod inte varför man inte fick ta med sig vapen till skolan (plast i deras åtanke) deras utklädnad vart precis förstörd. HUR tusan ska dom överleva nu? blir så arg, stängde av och skriver här ist. För vad gör det hos här, NÅGOT som hänt i trollhättan, flera MIL från oss? nej avslutar inlägget HÄR och NU, innan det blir för mkt.

Mina tankar går Till familj och vänner till dom drabbade. Igår tog Gud tillbaka sina finaste änglar.

 (och snälla missförstå mig inte)

Kärlek, kärlek, kärlek, ett sånt starkt ord. Precis som ordet Hat används det på helt fel sätt och påtok för ofta.. Har funderat mycket under den här veckan på just det. Folk blir tsm med en person, som verkligen betyder allt, man skriver ut på ALLA socialla medier hur otroligt bra den här personen är, hur mycket man älskar varandra och om hur man väldigt väldigt gärna vill spendera hela livet med den här personen. dagen efter, är bilderna borta, det som bara igår var texter om hur mycket personen betyde byts ut mot hat. Jag förstår inte?

Ni var tsm i två veckor, ibland bara två dagar, Ni får känslor (tydligen väldigt “värkliga”) och bara dagar senare är dom borta? ni han ju knappt känna känslan, ni han knappt smaka på ordet KÄRLEK. samma dag som det tog slut på det förhållandet, är ett annat redan uppe på tapeten, cirkeln går om, för ni älskar ju den “nya” precis lika mycket som ni älskade den “gammla” igår.. uhm.. Jag vet, ni är ungdomar, skit ivriga på kärleken och bara vill, vill , vill hitta någon, för i alla dom underbara sagorna vi hörde som små, var ju allt fantastiskt.

Tänker även på mig själv.. Sitter här med en förlovningsring på fingret.. 1,5 år med samma person. Vet minsta detalj om han och kan allt, allt , allt. Vi blev tsm av en slump, rent ut sagt. Hade min syster aldrig varit kompis med han och hade hon aldrig gått med han på Studentbalen, hade jag aldrig vetat att han funnits. Föll för han direkt och spenderade nästan en månad med han i början av vårat förhållande, kännde att “den här gången är det rätt”.. Mitt i vårat fröhållande, 11 månader tsm, blev allt fel, det var inte de att vi inte älskade varandra, men tiden var fel. vi valde dock att kämpa, inte ge upp, för varför, VARFÖR ge upp på något man älskar? Har nu varit förlovad med personen jag ser en framtid med i 3 veckor. Jag har fått känna den härliga känslan av kärlek, men även allt det kärleken drar med sig och det man får på köpet. Jag har ju faktiskt någon som jag nu måste anpassa mig efter.

Blir ledsen då jag tänker på allt det jag skrev i början av inlägget. varför ger så många upp så fort.. och varför leka med någons käsnlor, och varför, varför ska man bli tsm med någon som man nästa dag hatar?

vet inte vad jag ska ta mig till, allt blir så övervällande, ångesten äter upp mig inifrån och just nu, vet jag inte vad jag ska ta mig till. ser hur klockan tickar på, precis som vanligt, men för varje sekund som klockan tickar fylls jag med ännu mer ångest. ingen skola för mig idag.. varför kunde jag inte kämpa.. varför kunde jag inte bara gå dit.. smärtan kommer komma tillbaka, varför bet du inte bara ihop och gick, du vet att du kommer få dåligt samvete och att du kommer fyllas med ångest, för du VET att det inte är bra, du vet att man inte alltid kan göra såhär, bara för att det tar emot.. fan det gör ju ändå så ont..

Vill skriva, känner att det var ett tag sen men vet inte riktigt vad jag ska skriva om.

ska jag skriva om grabben som vill vara precis som sin storebror men gör allt för överdrivet, hon som aldrig vågar prata med någon, även om det bara menas att hon ska säga sitt namn, han som alltid sitter själv och läser utan att någon ser han eller hon, hon som alltid pratar liiite för mycket. har så mycket att säga, så många tankar egentligen, men när jag väl sätter mig ner och ska skriva dom, kommer det inte ut ett ord på skärmen framför mig, fingrarna dras lätt lätt över tangentbordet, måste komma på vilket bokstav jag ska börja mitt tänkande med.. blir för rörigt och suddar bort det jag skrev, skriver om, suddar, skriver om igen.

Ska jag låta de det vara osagt det jag så gärna vill skriva eller ska jag öppna upp och säga allt. kan någon ta illa upp? tycka att det är för mycket eller på tok för lite?

ska jag skriva om hon som inte förstod ett skit eller han som hade en annan sexuell läggning, hon som tycker att bara för att hon inte är här den dagen så ska ingen får göra bort sin läxa, för då hamnar ju hon efter. eller vänta, vänta ska jag skriva om hon som var så jävla osäker på sig själv att hon alltid satte sig längst bak i klassrummet, för att inte finnas, inte synas.

Eller blir det bäst om jag låter bli? kanske skriver några rader om mig själv? nej för naket, för uppenbart och på tok för utpekande.  kanske om hon som skryter om allt, eller han som inte orkade kliva upp ur sängen, hon, hon, hon som aldrig öppnade ögonen den här morgonen. han som tog ett dåligt beslut eller kanske bara kanske jag kan skriva om hon som var lyckligast i världen.

om han som kom hit från ett land där krig var vardag, som inte kunde ett ord och som förlorade sin familj, om han som hittade sin kärlek men förstörde allt, och ångrade sig sedan, när allt redan var försent. ska jag skriva om allt om alla, om inget eller lite?

tankar fumlar runt i mitt huvud. vill skriva om så mycket men så lite på samma gång, vet inte hur jag ska formulera mina tankar och får det att ha ett sammanhang med texten.

fast nej, orkar inte, håller mina tankar där dom passar allra bäst, inne i mitt huvud, där ingen kan nå, förstöra eller ändra dom.

Tänkte bara säga att jag lever. har bara inte haft något att skriva om.. long time no seen. vet vet vet. meeen snart kommer ett inlägg om något roligt :D eller iaf för mig. hahah. ska försöka få ihop något inlägg snart, typ i helgen men som sagt har inte så mkt att skriva om .

shit sista dagen på sommarlovet. sista dagen innan det händer 4 real.
känns som att det var igår jag stod i kyrkan och tog emot mina slutbetyg, känns som att det var igår jag sa hejdå till en helt underbar klass. hade så stora planer och förväntningar inför den här sommaren, men allt blev precis tvärtom. men bortsett från att det har varit kalt och regnit hela sommaren så har den här sommaren varit okej, inte den bästa sommaren jag haft men den var helt okej. fått träffa min andra familj i två veckor. fått känna mig behövd och älskad men samtidigt fått prata ut och blivit förbannad över saker som gör mig arg. träffat helt nya människor som kommer finnas med mig hela livet. älskade Maskrosbarn, jag saknar er redan ju.

utöver lägret som jag nu insåg att jag inte skrivit om (och det jag menade ovan) så har jag nog bara umgåtts med familjen, jobbat och tagit det chill. firat ett år med min prins och haft det såå otroligt bra. dock med många nedgångar också. så i morgon börjar ett nytt kapitel. imorgon tar jag chansen att ändra mitt liv, liiite mer. imorgon börjar jag äntligen gymnasiet och är eännu ett steg närmre mitt drömjobb. nu jävlar. fuck alla som alltid tryckt ner mig och sagt att jag aldrig kommer komma någonstarns. idag är det NI jag har som motivation till att fortsätta.

tack alla inblandade för den här sommaren, nu börjar det på allvar igen.

att leva med någon som mår dåligt, som har en psykisk sjukdom. jag har och lever bland folk som mår psykiskt dåligt, jag är själv en av dom. jag har fått lära mig mycket under åren, har fått förstå och accepterat.

Det första jag vill säga, VI är helt vanliga människor, med känslor, tankar och drömmar, vi har bara andra omständigheter och vi behöver uppmärksamheten på ett helt annat sätt. utifrån mina egna tankar och förmågor tänkte jag förklara lite för er, hur det är att leva med någon som mår dåligt psykiskt.

Jag kan antingen vara överlycklig eller må så dåligt att jag inte vill leva, det finns verkligen inget där emellan, jag kan ena dagen vara förstående för andras problem, inte bry mig om mig själv och bara ta hand om andra, medans jag nästa dag tycker synd om mig själv och hatar andra, bryr mig inte överhuvudtaget om andras känslor. jag kan ena sekunden ropa på hjälp och när jag nästa sekund får hjälpen blockerar jag dom som vill hjälpa mig. jag kan vissa dagar gör vad som helst, hur mycket som helst utan något stopp,medans jag vissa dagar inte en klarar av att ta mig upp hur sängen. jag kan mitt i natten kliva upp och städa mitt rum eller bara sitta och tänka i flera timmar, helt utan andledning. jag kan bryta ihop och riva ner allt som går att riva ner, kan slå sönder saker jag är rädd om, och sekunden senare gråta för att saker gick sönder. ni förstår, det finns verkligen inget emellan allt, det är antingen eller.
Mina känslor blir 10x starkare, känner du dig glad, är jag överlycklig, känner du dig ledsen, är jag förkrossad. ja ni förstår. det är inte alltid så lätt.

jag tror att det kan vara jätte svårt för en person utifrån att komma in och förstå, klara av det liksom. vi funkar så jävla olika från dag till dag, något som funkade för mig igår kanske är åt helvete för mig idag. man kan aldrig vara säker, alltid på hel spänn. eftersom folk i min närhet är precis såhär vet jag hur svårt det kan vara, hur svårt det kan vara att acceptera och förstå. och det ända personen vill ha från dig? din förståelse och din kärlek. ibland kanske du inte ska säga något, utan bara hålla om och lyssna. vissa gånger kanske du ska säga ifrån en extra gång och ibland kanske du bara ska låta oss vara. vi är inte dumma i huvudet, vi vet precis vad vi gör, vi vet precis vart våra brister är störst. vi gör inte saker bara för att, för att vi tycker det är kul, och jag tror att jag talar för dom flesta när jag säger att OM vi hade kunnat göra nått åt saken, hade vi redan gjort det, för länge sen.

vi vill inte att du ska behandla oss anorlund, vi vill vara precis som alla andra, vi vill bli bemötta precis som alla andra. och framför allt älskade för vilka vi är, älskade för såren vi har och älskade för personen som finns där. vi kan vara åt helvete, utan att ljuga. det kommer vara svårt, det kommer vara dagar då du kommer ge upp på oss, och vi vet det, vi kämpar för att den dagen aldrig ska komma, även om vi vet att den kommer komma. du kommer bli less, ge upp och tappa hoppet. du kommer stå på kanten av att ge upp och fortsätta.
det gör vi med. VARJE DAG. vi står vid den kanten varje dag, vissa gånger närmre stupet än andra. och allt vi ändå vill är att någon ska hålla en kvar, ge upp ena dagen men ändå finnas där, för det kommer dagar då allt är åt helvete, både för dig och mig, men tänk om du gav upp varje gång ett hinder kommer ivägen. hur långt kommer du då?

när man väljer att leva med någon är det inte bara personen här och nu du väljer att leva med, du väljer att leva med ens förflutna, sår och tankar. vi alla hoppas bara på att ni inte bara ska älska oss, utan även alla våra ärr också.

så nästa gång, ge inte upp. för ger du upp på oss, kommer vi ge upp på oss också.
som en person sa till mig : Det är inget fel på dig, jag har bara inte lärt mig hur du fungerar än.

en del av mig tror att du aldrig slutade älska mig. en del av mig tror att du gör allt för att det ska bli bra igen. en del av mig tror bara att du är på tok för trasig för att klara av allt. en del av mig gråter av bara tanken av dig. en del av mig vill att dina armar ska vara runt mig. en del av mig tror att du inte kommer ge upp, bara att du behöver din tid att läka, ALLA sår som tillkommit under ditt liv.

den kanske är som du säger. att vi var två kugghjul men att det tillslut blev slitach på oss, vi blev mer och mer i otakt med varandra och tillslut gick det inte. men samtidigt sa du även att allt går att fixa, det tar bara olika lång tid. och det ger mig hopp i att du ändå inte gav upp igår kväll. right?

men samtidigt ser jag det här som ett rop på hjälp, du ropar, men ingen vill höra, ett tag hade jag så svårt att höra dig, för att jag var så upptagen med att lyckas skrika själv. när jag väl hörde var det redan försent, dina rop på hjälp, blev istället nånting jag inte kan sätta ord på.
jag tjatar och ger mig aldrig, JAG vet det blir åt helvete jobbigt. men det ända jag vill är att försäkra och påminna, jag är så sjukt rädd att du glömer, att du inte har förstått det. samtisigt är det ett sätt för mig att klara när det blir fel svar i mina öron, för jag hoppas alltid att kanske kanske, blir det ett ja och jag övertalar och frågar igen, du kanske då förstår hur mycket jag vill. inser nu att det ist bara förstörde. ångrar jag något är det att jag aldrig gav mig. men jag tror att du hällre hör hur mycket du betyder för mig och hur mycket jag behöver dig än att jag inte säger nånting alls, right?

men du vet vad jag har sagt. jag väntar. men inte för alltid.