Idag efter många år opereras äntligen min lillasyster. Hon har i mångar klagat på sitt öra att det sticker ut, och nu äntligen ska det fixas till.. Men jag hatar det verkligen, att hon ska opereras, hon har opereras i flera timmar nu och väntan blir bara längre och längre, hoppas på att få ett samtal snart på att hon är klar och har vaknat. Dock är jag super glad för hennes skull, tror aldrig jag sett en sån lycka hos någon förut. Min älskade pluttinutt, älskar dig mer än det finns stjärnor på himlen.

Jag har i så många år gått på tå, varit rädd att kliva snett, men för vem då? vem har jag varit rädd för? mer än mig själv. har under så många år gömt mig bakom en mask för att jag ska klara av dagarna, för det var aldrig tillåtet att vara mig själv, det var inte okej att var den jag är.. jag lät folk styra mig, lät dom kontrolera mig in i det ytersta, lät dom förstöra mig inifrån och ut. Det var så många gånger jag gav upp, så många gånger som jag lät mig själv falla. Jag läste ofta brevet som jag skrivit redan i 4:an, brevet som skulle förklara allt den dagen jag var borta, men nånting inom mig stoppade mig varje gång. jag grät mig ofta till sömns och grät i duschen så att ingen skulle inse att jag hade gråtit. Det var så många gånger som jag tänkte på att avsluta allt, och vissa gånger var det nära, allt för nära. Att vakna på morgonen var en plåga, för jag hade ändå hoppats kvällen innan att jag aldrig mer skulle öppna mina ögon morgonen därpå. och det gör ont att tänka att det faktiskt har varit såhär. det gör ont att veta att jag som person inte har haft samma rättigheter som alla andra, utan blivit mobbad i så pass många. Fick svårt att andas när vi var nära skolan och grät på morgonen när alarmet ringde, försökte övertala mamma att jag inte mådde bra, vilket i och för sig var sant. Fick ont i magen när jag träffade på min gamla klass, när lärarna sa hej på morgonen och så fort jag såg skolan. kunnde tillslut inte konsentrera mig i skolan och det gick allt sämre.. Jag stod ut med det här i över 6 års tid. och allt handlar inte bara om skolan, det var mycket hemma och om övriga i familjen som fick mig att må dåligt men 99% var skolan. satt i oändligt många möten med skolan, flögs ner till stockholm på ett möte, pratade med psykologer och kuratorer, men det blev aldrig bättre. slutade tro att det någonsin skulle bli bättre. för skolan tog ändå inte sitt ansvar och det ända som fanns bakom dom där väggarna var falska människor, som trodde att jag inte skulle förstå vad som hände, dom hoppades liksom på att jag skulle ge mig, sluta "klaga" på att jag blev mobbad och gå vidare, även fast varje dag var en plåga för mig. sen fick jag diagnoser från läkare och det gjorde att jag mådde ännu dåligare, Jag trodde aldrig att jag skulle hamna där, men det gjorde jag. slutade att gå till skolan, vissa kanske ser det som att ge upp, eller försöka fly från vardagen. så var det inte, jag mådde så dåligt att jag ett tag varken klev upp på morgonen eller åt.. jag hade turen att mina föräldrar stod bakom mig hela tiden, sa aldrig att det var fel av mig att nte gå till skolan, utan förstod varför jag inte gick, men dom försökte ändå at pusha mig att gå till skolan och tack vare dom så gick jag ändå till skolan nån dag i veckan. Sen kom sommarlovet, ett år kvar i skolan. Träffade min pojkvän under dom månaderna, han hjälpte mig när jag inte kunde hjälpa mig själv och han såg till att jag mådde bra. Tack vare han vågade jag sätta ner foten och säga ifrån, tack vare han så bytte jag skola. För jag satt där en morgon och sa det att jag går inte till skolan förens jag har fått bytt. och det tog inte mer än 1,5 vecka så hade jag förflyttas till en annan skola. där jag trivs, där jag får vara vem jag är. Jag kom in i klassen, var sjukt blyg, vågade inte prata med någon, sa aldrig något högt i klassen. sen gick det några veckor och jag insåg att dom här kommer inte mobba dig, dom kommer inte tycka ner dig, du är välkommen precis som du är. Dom tog hand om mig, dom lät mig vara den jag är och accepterade att jag kanske inte alltid är precis som alla andra. lärarna angagerade sig i mig, dom fixade ett schema speciellt för mig och fixade min skolgång utifrån mitt mående, dom håller koll på hur jag mår och jag känner förtroende för dom. vilket jag aldrig gjorde på min förra skola. och det är här jag är idag.

Jag har bytt skola, jag har tagit mig upp. Det är inte helt bra, men jag har i alla fall kommit en bra bit på vägen, jag mår bra, känner mig glad och älskar livet. Men sen är jag inte mer än människa, även jag faller, även om jag så många gånger sagt att jag inte ska, så kommer jag falla. men vet ni vad det bästa är? Jag kämpar vidare varje dag, har världens underbaraste folk runt mig som jag vet står bakom mig. Och för att inte nämna grabben som hjälpt mig mest. men nu ska jag fortsätta kämpa, fortsätta med skolan och göra det jag kan, vara mig själv och bara leva för stunden. för jag är glad, jag är lycklig och jag mår BRA.

Tack alla som funnits där, stöttat och aldrig tappat hoppet om mig. Tack.

har egntligen inte så mycket att skriva.. har bara agit det lugnt idag, kändes som att det behövdes.. vaknade runt 11 och gick sen ut och knäppte kort med mamma eftersom det var så fint väder. gick in och åt frukost för att sen gå upp och fixa nå saker på mitt rum och efter det laddade jag in bilderna på datorn och sen vidare på mobilen.. vaknade sen två timmar senare och inser att jag somnade medans bilderna överfördes till mobilen, aja inte vad jag hade tänkt mig men tydligen så var jag trött ;) efter det fixade jag middag och sen har jag för det mesta bara chillat, typ spelat minecraft och kollat serie.. i morgon vet jag faktiskt inte vad som händer, får se om jag får till nått lite längre "deepTalk" inlägg.. vet bara inte om jag har tid eller orkar.. men men ni lär ju märka, annars blir det väll bara att lunga närverna sista dagen innan en ni skol vecka kikar igång.. men ni får ha det så bra så hörs vi i ett annat inlägg ;)

Eftersom att älskligen i går fyllde år så blir det kalas för han idag. Även min familj kommer. Slutade skolan precis och nu ör det egentligen bara att ta det lugnt. Vet inte vad som händer i helgen men nått ska jag väll hitta på. Har inte skrivit på några dagar men har inte så mycket att skriva har bara en helt vanlig vecka , förutom att jag missade bussen i måndags och hade typ 10 min lektion på hela dagen i tisdags :) skriver kanske mer ikväll om jag har ork..

Blev en dag hemma idag.. Missade andra bussen för att första bussen var sen.. Men men, har typ suttit och ritat hela dagen, älskar att rita.. Sen har det inte hänt något mer.. Imorgon blir det skola, och på EM ska vi till Nola. Så blir rätt najs.. Har dock inte kommit på hur jag ska ta mig till Nola då vi måste ta oss dit själv, och eftersom nått fucko kom på att man bara får två resor på busskortet så kan jag inte ta bussen för då tar jag mig inte hem.. Och vem vill gå i 20 minus? Inte jag.. Aja det får bli som det blir. Nu ska jag börja lugna ner mig och se film eller nått så att jag får lättare att somna, förhoppningsvis.

Är så glad. Insåg idag att allt har blivit så mycket bättre.. Förut mådde jag dåligt varje dag.. Kunde inte ens känna en lättnad under helgerna för var så orolig och rädd för allt, vad som skulle hända och vad som hände.. Bytte skola.. Tog mig bort från skiten på min förra skola och tog mig till en ny, en bättre.. Hamnade i en klass där alla betyder precis lika mycket och alla är liksom med alla, man ser efter varandra och ser till så att alla har det bra.. Det blir inte grupperingar utan vill man vara med får man vara med, helt utan problem.. Lärarna är lika spraliga och livfull som eleverna och det finns inget tjat om allt som "måste" göras, det finns inga favoriseringar och dom är ärliga i det dom säger och gör.. Vilket är skönt, behöver inte vara "rädd" för lärarna.. Kan komma till dom och berätta allt som betyder och allt som inte betyder, kan skratta och gråta med dom, samtidigt som dom är mina lärare. Dom har hjälpt mig orka med skolan, dom har fixat en studiegång som passar mig och mitt mående ist för att tvinga på mig och att jag ist knappt är på skolan.. Klassen pratar och involverar mig, även fast jag kan vara avvisande och helt vill vara själv, så tar dom med mig i samtalet ändå och liksom vissar att "hey, vi är inte som din förra klass, här är du välkommen" så jag är glad. Känner mig glad att jag gjorde det val jag gjorde och nu ska jag kämpa vidare. Så fuck min förra skola.

Känner mig såå duktig.. Klev på bussen i morse drog busskortet och gick och satte mig.. Men vart fan tog busskortet vägen? Hittar det inte har vänt ut och in på väskan och till och med snackat med bussbolaget som inte hittade det.. Typiskt, Du är så duktig Amanda, duktig på att vara klantig..