Jag har i så många år gått på tå, varit rädd att kliva snett, men för vem då? vem har jag varit rädd för? mer än mig själv. har under så många år gömt mig bakom en mask för att jag ska klara av dagarna, för det var aldrig tillåtet att vara mig själv, det var inte okej att var den jag är.. jag lät folk styra mig, lät dom kontrolera mig in i det ytersta, lät dom förstöra mig inifrån och ut. Det var så många gånger jag gav upp, så många gånger som jag lät mig själv falla. Jag läste ofta brevet som jag skrivit redan i 4:an, brevet som skulle förklara allt den dagen jag var borta, men nånting inom mig stoppade mig varje gång. jag grät mig ofta till sömns och grät i duschen så att ingen skulle inse att jag hade gråtit. Det var så många gånger som jag tänkte på att avsluta allt, och vissa gånger var det nära, allt för nära. Att vakna på morgonen var en plåga, för jag hade ändå hoppats kvällen innan att jag aldrig mer skulle öppna mina ögon morgonen därpå. och det gör ont att tänka att det faktiskt har varit såhär. det gör ont att veta att jag som person inte har haft samma rättigheter som alla andra, utan blivit mobbad i så pass många. Fick svårt att andas när vi var nära skolan och grät på morgonen när alarmet ringde, försökte övertala mamma att jag inte mådde bra, vilket i och för sig var sant. Fick ont i magen när jag träffade på min gamla klass, när lärarna sa hej på morgonen och så fort jag såg skolan. kunnde tillslut inte konsentrera mig i skolan och det gick allt sämre.. Jag stod ut med det här i över 6 års tid. och allt handlar inte bara om skolan, det var mycket hemma och om övriga i familjen som fick mig att må dåligt men 99% var skolan. satt i oändligt många möten med skolan, flögs ner till stockholm på ett möte, pratade med psykologer och kuratorer, men det blev aldrig bättre. slutade tro att det någonsin skulle bli bättre. för skolan tog ändå inte sitt ansvar och det ända som fanns bakom dom där väggarna var falska människor, som trodde att jag inte skulle förstå vad som hände, dom hoppades liksom på att jag skulle ge mig, sluta "klaga" på att jag blev mobbad och gå vidare, även fast varje dag var en plåga för mig. sen fick jag diagnoser från läkare och det gjorde att jag mådde ännu dåligare, Jag trodde aldrig att jag skulle hamna där, men det gjorde jag. slutade att gå till skolan, vissa kanske ser det som att ge upp, eller försöka fly från vardagen. så var det inte, jag mådde så dåligt att jag ett tag varken klev upp på morgonen eller åt.. jag hade turen att mina föräldrar stod bakom mig hela tiden, sa aldrig att det var fel av mig att nte gå till skolan, utan förstod varför jag inte gick, men dom försökte ändå at pusha mig att gå till skolan och tack vare dom så gick jag ändå till skolan nån dag i veckan. Sen kom sommarlovet, ett år kvar i skolan. Träffade min pojkvän under dom månaderna, han hjälpte mig när jag inte kunde hjälpa mig själv och han såg till att jag mådde bra. Tack vare han vågade jag sätta ner foten och säga ifrån, tack vare han så bytte jag skola. För jag satt där en morgon och sa det att jag går inte till skolan förens jag har fått bytt. och det tog inte mer än 1,5 vecka så hade jag förflyttas till en annan skola. där jag trivs, där jag får vara vem jag är. Jag kom in i klassen, var sjukt blyg, vågade inte prata med någon, sa aldrig något högt i klassen. sen gick det några veckor och jag insåg att dom här kommer inte mobba dig, dom kommer inte tycka ner dig, du är välkommen precis som du är. Dom tog hand om mig, dom lät mig vara den jag är och accepterade att jag kanske inte alltid är precis som alla andra. lärarna angagerade sig i mig, dom fixade ett schema speciellt för mig och fixade min skolgång utifrån mitt mående, dom håller koll på hur jag mår och jag känner förtroende för dom. vilket jag aldrig gjorde på min förra skola. och det är här jag är idag.

Jag har bytt skola, jag har tagit mig upp. Det är inte helt bra, men jag har i alla fall kommit en bra bit på vägen, jag mår bra, känner mig glad och älskar livet. Men sen är jag inte mer än människa, även jag faller, även om jag så många gånger sagt att jag inte ska, så kommer jag falla. men vet ni vad det bästa är? Jag kämpar vidare varje dag, har världens underbaraste folk runt mig som jag vet står bakom mig. Och för att inte nämna grabben som hjälpt mig mest. men nu ska jag fortsätta kämpa, fortsätta med skolan och göra det jag kan, vara mig själv och bara leva för stunden. för jag är glad, jag är lycklig och jag mår BRA.

Tack alla som funnits där, stöttat och aldrig tappat hoppet om mig. Tack.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6143268604

            Livet är som att cykla – för att behålla balansen   måste du fortsätta framåt.   - Albert Einstein ...

Tårarna gör mina kinder alldeles svullnad, panikattackerna gör så att mina lungor krampar efter luft och hela jag går sönder.. Som dom brukar säga "Sömn hjälper inte om det är själen som är trött".. Jag har verkligen försökt, att inte tänka så mycket...

Hej, det var ett tag sen jag skrev.. Just like always. Just nu har vi lov, fick det i fredags. Så drog direkt till A.. Sedan har vi väl egentligen inte gjort så mycket.. Igår gick jag med A's kusin och faster på SecondHand och sen följde jag med dom ...

Tänker nu skriva mig ett öppet och ärligt inlägg.. om något som stör mig, och gör mig allmänt arg och ledsen..   Genom dom snart 17 år som jag har gått på denna jord har det här alltid varit något som har funnits där..som en käftsmäll på posten v...