Jag hörde henne gråta.. Hörde hennes tårar i flera timmar innan jag fick nog och gick dit, gav henne en kram och sa att det skulle blir bra.. Fick sen reda på andledningen till varför hon grät.. Blev så arg att jag tillslut själv började gråta.. HUR kan man som "Familj" göra såhär? Jag hade accepterat tanken på att jag aldrig skulle ha kontakt med hennes mamma.. Jag hade accepterat att alla syskonen förutom en hade släppt kontakten efter vad hennes mamma hade prentat in i huvudet på dom.. Men när det kom till att den där som fanns där började klanga ner på henne så måste jag bara få säga några ord.. Med all respekt kan jag förstå att vissa verkar ha jävligt svårt för att acceptera och ta in sanningen.. För en gång i tiden levde dom ändå som en familj, men det slutade att det blev alla mot en.. EN person som dom bara fortsatte att trycka ner och tillslut förstöra totalt.. Hon förklarade för dom genom brev hur hon var less på deras beteende hur hon inte kunde förstå hur en familj inte kunnde tro på henne i det hon varit med om, men att hon sedan sänkte nävarna och tänkte välkomma dom in till att bli en familj igen.. Men då var det fel.. HUR kan det vara fel att visa att man älskar någon? Genom att förlåta deras misstag och vilja börja om på nytt, för allt hon ändå gjorde var att berätta för dom hur sviken hon hade blivit av dom som familj.. Har i flera år följt det här.. Spottat åt att dom är så sjukt falska och gråtit för hur hon har mått, hon är ju ändå den person som jag älskar allra mest och den som jag vet skulle stå brevid mig än vad saken gäller.. Hur kan man svika en person så pass mycket? Den ända som ändå står vid hennes sida och alltid gjort det är hennes riktiga pappa.. Vilket är ganska stört då det var fler som ingick i den familjen en gång i tiden.. Lärde mig ända sen jag föddes att familjen är något man tar hand om, man litar och hjälper dom än vilka man måste stå emot.. Att man måste hålla ihop i dom svåraste tiderna och framförallt vissa sin uppskattning till att man FAKTISKT har en familj. Men tydligen så är det i te så självklart för alla och hade jag kunnat hade jag tagit hennes smäll, vill inte se henne må dåligt.. Vill ha henne stadigt kvar i livet.

Mamma: Jag älskar dig av hela mitt hjärta, du har varit den som alltid kämpat och den som alltid puchat andra vidare.. Jag vet din historia din bakgrund och ditt liv nu.. Och jag vet att det kan vara stormigt och en jobbig tid, det är det om man blir behnaldad sådär.. Men det blir bättre.. Jag hoppas bara att du fortfarande är i livet för att se det. För jag behöver dig, alla dagar på dygnet.. Du har oss, du har en ny och BÄTTRE familj som ÄLSKAR dig precis som du är.. Glöm aldrig det.. jag tycker du ska skita i dom där fuckona och låta dom se vilken fantastisk person som dom tappar hur sina liv. Älskar dig mamma.

Tänkte skriva ett inlägg.. Vet inte om det blir sagt för mycket.. Men det är i alla fall såhär det ser ut.. Som ni vet har jag under 6 års tid blivit mobbad.. På den skola jag idag inte ens vill höra namnet på.. Det äcklar mig att veta vad som faktiskt hänt och att INGEN gjorde ett skit åt det. (Ingen från skolan alltså) jag gick till den där skolan i 6 års tid och mådde så sjukt dåligt.. Och hur allt började? Det började en ny person i klassen i 3:an och från den dagen brakade allt iväg och saker blev bara så fel.. Jag var 11 år gammal när jag första gången funderade på att ta mitt liv.. 11 år gammal.. Det skolan hade att erbjuda var en tid hos kuratorn och sär behandling.. Dom gjorde aldrig något som hjälpte mig, att dom sen drog ursäkter att dom hade haft möten och tema dagar runt ämnet mobbning förstår jag inte hur dom kan få det till att det hjälper mig? Lärarna lyssnade till en början på det jag hade att berätta.. Dom sa att jag skulle komma till dom VARJE gång det var nått, vilket jag gjorde.. Antar att dom tröttnade på det och tillslut ryckte dom bara på axlarna och sa att jag själv viste vad jag hade gjort.. Mitt förtroende för lärarna sjönk ganska så snabbt.. När jag tillslut började säga ifrån från allt som hände mig var jag den som var elak, den som gjorde fel.. Så tillslut satt jag tyst även fast jag hade så mycket att säga..

sen bytte jag skola.. Allt blev ju ändå lite bättre. Fick sjukt underbara klasskamrater och lärare som tog mitt mående på fullaste allvar, lyssnade på mig och fixade min skolgång efter min behov och önskemål.. Såå ska en skola vara.. Dock så sjönk mitt mående så pass mycket att jag var väldigt nära på att avsluta allt.. Men mitt försök lyckades inte, och istället spenderade jag en dag på sjukhus..min ork för livet hade tagit slut totalt och har nu inte varit på skolan på snart 3 veckor..det gör ont i mig att veta att jag idag kanske inte skulle varit här om jag hade lyckats med försöket.. Att folk hade tryckt ner mig så mycket och förstört så pass mycket i mitt liv och att jag dessutom även utanför skolan har varit med om en del saker ingen ska vara med om.. Att jag inte ens orkade leva.. Sen när folk fick reda på att jag utsatts för sexuella övergrepp av mitt ex.. Var deras första reaktion att jag ljög.. Och vissa värkar hålla kvar vid det än.. Men vissa värkar tro att dom vet allt här i världen och bara för att dom lever i sin egna värld där dom blundar för sanningen så händer det inte.. Bara för att dom inte var där och såg det personligen..

Men min ork för livet och allt som hör till har tagit slut totalt.. Har ingen lust för något och det ända jag vill egentligen är att få blunda.. Något som gör ont i mig är att höra mina syskon gråta.. Och när man pratar med dom så berättar dom att det inte alltid är så lätt för dom.. Det sista jag vill är att dom ska må dåligt även fast jag vet att dom gör det.. Skulle jag kunna hade jag tagit deras smärta..

Men jag avslutar det här inlägget nu.. Var ganska inte ett inlägg som vissa hade förväntat sig men ni har hört det mesta nu och har egentligen inget att säga.. Ni ville ha namn va? Okej..
Tackar Vendela,Tor,Vilma,Josef,cassandra, Emilia W med fler för att ni förstörde mitt liv totalt och att ni tryckte ner mig, men ni gjorde mig till den jag är idag.. Så tack.. peace out.

kommer ett/två inlägg senare ikväll. beroende på hur jag mår och hur stor ork jag har.

Blir så sjukt less på den här världen.. Och finns det något jag är så sjuuukt emot så är det sexuella övergrepp av ALLA slag! Har handskas med det själv då ett av mina ex tvingade mig till saker, har en väldigt närastående person som växte upp med sexuella övergrepp och har varit med om hemska saker och fick för någon dag sen veta att en av världens finaste personer varit med om såna här saker också.. Och jag som vanligt måste dela mina tankar eftersom det är ett ämne som berör mig väldigt mycket..
För det första kan någon stänga av alla idioter som gör offret till den som får skylla sig själv.. Men jag ska berätta en sak för er, ett NEJ är ALLTID ett NEJ. varesig hur personen som får nejet uppfattar det betyder det NEJ. inga jävla undan tag och dåliga historier som "Ja men h*n flinade ju, så jag trodde att h*n inte menade det".. På rikigt vad fan finns bakom erat pannben? Blir så förbannad på rikigt.. Varför förstöra någons liv på ett sånt hemskt sätt.. Hur kan ni som utsätter folk för sånt här se er själva i spegeln? Och hur fan kan ni gör så mot någon annan, utsätta någon annan och använda DERAS kropp som ett objektiv, för att ni är så JÄVLA Äckliga som person som inte har mer respekt för varken dig själv eller alla andra.. Ni får ursäkta mitt språk och ordval i detta inlägg men är för tillfället ett känslomessigt vrak som måste få ur mig det här..
På en artikel om det här var det någon som hade länkat två olika inlägg från flackback.. En om just det som Hade hänt och något om att några känner sig kränkt av ordet korv.. Artikeln om korv som just i det här sammanhanget INTE hade ett skit med saken att göra bestod av över 2000 tecken medans den andra om händelsen bara bestod av runt 400, vilket personen i frågan som hade länkat det här tydligen hade suttit och räknat ut för att snoffigt berätta det för oss andra, och påstod därefter att h*n som blivit utsatt kanske inte talat sanning osv.. Något som fick mig att säga ifrån.. För på riktigt vem I HELA JÄVLA VÄRLDEN jämnför om historien är san genom hur många tecken det är i artikelfan? Kan inte kalla sånna personer för människor.. Tyvärr ni får tycka att jag är kränkande eller vad fan ni vill men det här är nått som tar hårt på mig, speciellt när det handlar om personer som står en nära och att folk sitter och diskuterar en sådan sak och anklagar offret ist för att focusera på att ge stötande till personen.. Det äcklar mig på rikigt. Var med i en artikel för ett tag sen angående mobbningen, läste igenom kommentarener och såg precis samma sak som nu.. Att man tydligen är ett tacksamt offer osv.. För det första INGEN beeer om att bli utsatt för varken mobbning eller sexuellt, och därefter finns det heller INGA tacksamma offer..

Och som avslut i det här inlägget vill jag skicka en lite text till personen som blev utsatt.

"Blev sjukt ledsen när jag hörde vad som hade hänt, ville bara springa hela vägen hem till dig och krama dig, blev så arg och frustrerad för allt du gjorde var att tänka på andra.. Du om någon är inte värd nått av det här, du om någon ska ha det allra bästa. För en finare och mer underbar människa går inte att finna.. Redan första gången jag träffade dig vann du mitt hjärta och jag ser helt ärligt upp till dig. Du är en stark person. Och jag vet att du kommer klara det här. Det kanske är jävligt mörkt för tillfället, kanske känns totalt hopplöst. Men du har mig, du har hela min familj, vänner och din familj runt dig. Vi älskar dig och tänker på dig hela tiden. Dig tyck jag om."

(Ursäkta om jag använder dåloga prdval i det här inlägget.)
Vill säga att det här är sista inlägget jag skriver om just såna här tankar. Men jag vet att det inte kommer vara så..
Det här med skolan, nu igen.. Vill säga det att jag trivs sjukt bra på nya skolan och alla där är sjukt underbara..har hamnat i en fin klass. Folk frågar mig varför jag bytte, vilka jag saknar och vad jag inte saknar.. Och så tänkte jag börja det här inlägget.. Med att just svara på det. Jag bytte skola för att jag efter 6 år av mobbning inte klarade av skolan längre.. Har fått depresstion och mår väldigt dåligt pga det.. Har inte fått någon hjälp från skolan och det ända dom gjorde var att rycka på axlarna. Ser inte det som en bra skola att fortsätta på då. Och tillslut med hjälp av min finaste så satte jag ner foten och sa ifrån.. Sen till det här att man saknar folk.. Jag vet inte men jag gör inte det. Är bara glad att få slippa Bjästa. Finns ingen jag saknar mer eller mindre utan jag känner bara det att allt och alla som är på Bjästa skolan lämnar jag åt sidan.. Tänker framåt och kan inte hålla kvar i folk som inte håller kvar i mig. Sen hoppas jag att folk inte sitter och tror att jag "latar" mig för att jag ibland inte går till skolan.. Så är inte fallet. Kan be er gå i mina skor i en vecka så ska vi se hur mycket ni klarar varje dag.. Ibland är det bara så att jag inte ORKAR gå till skolan, inte pga att ni tror att jag är lat utan för att mitt psyke är åt helvete.
Sen är jag så sjukt less på folk som tror att dom kan ta vad fan som vill här i världen, gör PRECIS som dom vill mot andra människor.. På vilket jävla sätt får det någon att tro att dom kan komma och göra precis vad dom vill? Ta sig rätten att förstöra för någon annan och sen inte få sota för det? Blir äcklad av det. Än vad saken gäller så ÄR INGEN BÄTTRE ÄN NÅGON ANNAN.. Och ska därefter inte tro det häller.. Blir så frustrerad. Har varit med om hemska saker som jag inte kan släppa, har kvar alla ord och scener från händelsen spelas upp i mitt huvud hela tiden. Varför? Jo för att en person som jag en gång skulle kunna sätta livet till valde att förstöra den lilla glädjen jag hade. För att personen som viste hur han kunde manipulera mig på bästa sätt valde att inte lyssna på ett enkelt NEJ. Och vem får lida av det hela? Jag..
Fredagen innan jag åkte till Grekland så hände det grejer som jag idag mår väldigt dåligt över.. Funderar många gånger på det och har långa diskutioner med mig själv.. Vill hälst gå tillbaka till tiden innan allt började, säga åt mig själv att inte lita på folk och att göra saker på andra sätt. Släppa människor som idag har skadat mig mest och gå till dom jag behöver.. Fast sammtidigt så vill jag inte ändra på nått.. Inte för att jag inte vill att mitt liv skulle ha varit mindre plågsamt att leva, utan för att jag inte då skulle ha målen jag har i mitt liv och tankarna jag har för att hjälpa andra.. Hade aldrig träffat dom personer som hjälpt mig mest igenom det här och hade aldrig fått möjligheter jag idag fått.. Men på samma sväng så hade jag aldrig behövt stå på kanten av livet och velat hoppa, jag hade aldrig behövt må dåligt pch få medecin för mitt mående och jag hade mått bra i mig själv. Inte för att jag har dåligt självförtroende..för det om något var det jag fick behålla, även fast jag ibland tvekar på mig själv och vem jag är så är jag nöjd med den jag blivit och det jag gjort i mitt liv, älskar hur jag ser ut och är nöjd med det jag ser i spegeln. Vilket jag inte alla gånger varit.
Har suttit i många möten i mitt liv och jag tror att i morgon kommer det blir dom jobbigaste.. Känner på mig redan nu att imorgon kommer det inte vara en bra dag.. Sammtidigt vet jag att jag måste göra det här för mitt egna bästa.
Tänk att jag hade så många planer för mitt liv när jag var mindre.. Men en efter en har dom slocknat och dumpats i ett hörn någonstarns.. Men jag har ändå fått upp nya planer på väggen.. En sak som jag vill hinna med i mitt liv är att föreläsa.. För andra.. En dröm jag har. Att få sätta mig ner framför folk och berätta hur det är och hur det har varit att vara just Jag. Och det målet har jag högst upp på listan.

Blandat inlägg med tankar och ord från mig.. Förlåt om det blev rörigt eller är svårt att förstå.. Imorgon kommer förhoppningsvis grekland inlägget upp. Tack för mig.

Håller på att planer att inlägg om resan till grekland och ett annat inlägg med lite tankar jag haft dom senaste veckorna.. Men vet inte när jag hinner skriva dom förhoppningsvis kommer dom ut ikväll. Om inte så märkern ni när..

Så nu kan jag faktiskt avslöja att jag är påväg till Grekland.. drar utomlands med familjen i en veckan bara för att koppla av och ta hand om varandra.. känns så jävla skönt. Har aldrig satt en fot utanför Sverige så det ska blir skönt att äntligen få komma bort från sverige... kommer inte ha nått interner eller nått liknande så man kommer inte få tag på mig och tvärtom. Men nu har vi en tåg resa på 5 timmar innan vi blir väntande på Arlanda i nästan 12 timmar ;) det ska ju inte vara allt för lätt.. usch vad jobbigt det var att säga Hejdå till Anders.. grät ju fan hur mkt som helst.. men om 9 dagar ses vi igen älskling.