Hej, en timme kvar på 2015.. Kommer förhoppnignsvis ett inlägg imorgon och så..

Men gott nytt år alla vänner och ovänner och go fortsättning

Hej

Så idag började mellandagsrean här där jag bor, så jag och A åkte in till stan för att shoppa

hitta några riktigt bra saker som jag blev nöjd med, det blev bla. underkläder, smink och hundsaker till Kiwi. Sen åkte vi hem vid två då vi kände att vi var klara, A hade köpt ett nytt spel som han satte sig och spelade, passade på att ta en tuplur, åt sen världens godaste mat som A's mamma hade gjort och efter det har vi spelat spel men A's syster.. så nu sitter vi här, lagom trött och funderar på vad vi ska göra.. 

Vad hittar ni på ikväll?

Vart tog året vägen? Tycker att dom flesta år har gått förbi fort, men det här gick extremt fort förbi... Så vad har hänt sen senast jag skrev fram tills nu? I månsags tog jag och T med oss några av barnen i byn och våra mindre syskon och for på badhuset ,som sedan avslutades med pizza.. Och igår drog jag och T in till Area1 och körde Laserdome med ett gäng.. Jätte roligt var det. Så nu ska vi bara julhandla det sista och sen åker vi hem för att pynta heeela huset.. Sedan ikväll efter att A har slutat jobbat kommer även han hem och är med på uppesittarkvällen.. Sen i morgon blir det julspel i kyrkan vid tolv och efter det bara det vanliga med Kalle Anka och julklappar.. Härligt.

Hej,

Sitter på skolan och vet inte vad jag ska göra, vi började vid

12.05 och har precis haft en presentation inför klassen.

I morgon får vi äntligen Jullov så slutar vid 11,

drar sen till A och blir där över helgen.. 

haha Justin Bieber kommer ju till Sverige nästa år i september och tänkte kolla om det äns var möjligt att få ta på biljetter, satt i "kön" i 45 min innan jag kom in, ringde mamma men hon tyckte att vi skulle använda pengarna till annat (vilket jag personligen håller med om då jag vet vad dom ska gå till xD) utan hade min lilla syster i åtanke, lyckades dock gå bakåt på sidan så att allt laddades om och jag hamnade i kön igen.. hahah tur att vi inte skulle ha biljettera, då hade jag blivit tokig ;)

Funderar på att börja om mitt bloggande.. Vara mer alldaglig.. Skulle vara kul.. Ska fundera.. Ni lär ju märka

Ett år.. för ett år sen hade jag precis börjat på en ny skola.. precis varit tvungen att ta hela min barndom till en annan skola, berätta på nytt om vem jag var, jag var tvungen att komma in i en klass som hade känt varandra sen dom var små..Tack och lov, så var det här den största vändpunkten i mitt 16 åriga liv och jag fick helt otroligt fina vänner, som än idag ett år senare springer ikapp mig och hälsar på mig även fast vi nu går på helt olika skolor..men Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på allt som hände på Bjästa..Hur mitt liv skulle ha sett ut om skolan hade gjort något, eller om saker som hände aldrig hade hänt..

Vi har en anmälans rapport som består av över 150 papper, bara på saker som skolan gjort och inte gjort, var elever har utsatt mig för under 6 års tid.. över 150 papper..har läst dom en gång, vet inte om jag skulle våga läsa dom igen, så jag låter dom ligga där dom just nu ligger..Jag känner fortfarande stort svek från skolan, stället där jag spenderar nästan halva mitt liv i.. där dom aldrig hjälpte mig.. inte ens när jag var 9 år.. Jag har under hela min uppväxt blivit uppfostrad så att än vad som händer ska jag se ALLA människors lika värde och än vad som händer så ska jag aldrig sjunka lika lågt som dom..vissa gånger var det verkligen svårt.. för vissa förtjänar verkligen ett hårt slag i ansiktet liksom.

På samma gång som all frustration på hur jag behandlades tar över så finns ilskan hand i hand bredvid.. jag kan inte förstå att man som skola väljer att göra som dom gjorde.. kan som individ inte förstå hur man som människa kan behandla en annan människa som eleverna på den där skolan gjorde mot mig..

för ett år sen  grät jag så fort jag såg någon från Bjästa, jag fick som panik och ångest att jag inte klarade av trycket.. jag vågade inte prata inför andra, jag vågade knappt röra mig i klassrummet.. jag var tvungen att bestämma mina dagar i förväg, jag var tvungen att planera hur jag skulle gå när jag skulle ta mig från punkt A till B även om det bara var mellan skåpet och klassrummet, jag var tvungen att tänka ut det “bästa” sättet att trycka på stoppknappen på bussen.. kunde vara hemma flera veckor om EN ända dag gick “fel”.. om dagen visade sig vara på ett helt annat sätt än vad jag hade förberett mig på, ett helt annat sätt än vad jag i mitt huvud hade styrt upp. Jag har fått under det här året som gått bearbeta hela mig själv.. hela mitt liv har jag fått jobba mig  igenom på ett och samma år..

Om ni bara visste hur otroligt stolt jag är över mig själv.. om ni bara visste.. Idag ser jag på mina mobbare och känner absolut ingenting.. dom har sitt liv att ta reda på.. och jag har fullt upp med att lyckas.. för det är de jag gör, jag lyckas klara av en dag i taget.. helt själv.. Jag har fullt upp med att åka runt i Sverige och lära mig, jag har fullt upp med att stå framför folk och föreläsa, jag har fullt upp med att bli det jag vill, det jag vill jobba med.. dom flesta i min situation skulle ha valt snabbaste linjen som tar tre år och sen är skolan över föralltid.. Jag valde en större utbildning, där jag nu går tre år för att få grunderna för att sedan plugga ytligare 5 år.. för jag ska bli det jag vill bli.. jag ska visa alla att lilla jag som en gång var så jävla värdelös i mina mobbares ögon kan göra något stort.. JAG KAN OCH JAG VILL.. jag ska visa alla att jag är värd mer än vad dom sa, jag ska visa alla att jag kan mer än vad dom såg, jag ska visa alla att det går.. att man kan lyckas.. och att det verkligen blir bättre..

Vet inte ens om mina tankar kommer nå ut på rätt sätt.. vet inte riktigt hur jag ska skriva för att få det på rätt sätt. Det som hände i Paris, gör ont i mig, någon förlorade sin mamma, sin son eller sin allra bästa vän, någon såg på när en pappa eller en dotter tog sina sista andetag.. Ljuset i staden slocknade.. Men jag kan inte sluta tänka en massa tankar, om allt och inget.. det är nu ni ska försöka er på att förstå mitt tänkande, och inte missförstå mig..

På Facebook ändrar alla sina profilbilder.. en Fransk flaga pryder nu fint bilden.. Visst jag förstår tanken med det, man vill visa att man stödjer Frankrike i det här hemska som har hänt.. men ärligt nu.. Jag kommer inte ändra min profilbild.. Inte för att jag inte stödjer, det gör jag, till 110%.. utan jag anser att det inte hjälper en jävel i frankrike, ingen där nere kommer kolla på facebook och se det där och känna att det känns “bra” personerna kommer fortfarande vara borta, det kommer fortfarande ha hänt och det kommer fortfarande vara folk där nere som behöver hjälp. Sen skulle jag ju uppenbarligen behöva ändra min profilbild hela tiden.. för det händer HEMSKA saker HELA tiden i världen, saker som händer under väldigt långa perioder… Våldtäkterna i Indien som ett exempel.. varför ändrar inga sina profilbilder för dom? inte för att våldtäkterna lär bli färre eller för att dom som blivit utsatta för det kommer helt plötsligt må “bra”.. varför är det ingen som ändrar profilbilderna för folket som mår psykiskt dåliga, eller för dom som svälter, för dom som just nu ikväll sitter ute och fryser för att dom inte har något hem. Jag förstår inte det här..

Dock förstår jag helt fullt ut att ni gör det för att visa att ni bryr er, tro mig det gör jag också, men att ändra en profilbild kommer inte hjälpa någon.. Det finns problem i hela världen, överallt. Paris är tyvärr inget undantag.. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det här får ett slut snart, jag hoppas av hela mitt hjärta att dom i Paris och dom utsatta (det är nog alla mer eller mindre) får hjälp.

#PrayForParis

Sätter mig ner, andas en extra gång, utanför fönstret står min familj och vinkar. 4 dagar utan dom. tåget rullar och en klump i magen bildas. jag har gjort det här så många gånger, ändå blir jag lika illamående varje gång. timmarna går förbi, tåget stannar till. Ute på perrongen stressar folk omkring som ett gäng hönor som precis fått syn på räven. ni kanske undrar vad jag ska bort och göra i fyra dagar helt själv. Kliver av på Stockholm Central någon gång vid halv fyra. där jag möts av den andra delen av MIN familj. Maskrosbarn. så fyra dagar ska spenderas med helt underbara människor, skratt och gråt ska eka mellan väggarna och så, så mycket kärlek. 3 månader har gått sen jag senast såg dom, och nu, äntligen ska jag få krama om mina Maskrosor.