det skulle alltid vara vi
vi skulle aldrig sluta kämpa
vi skulle aldrig göra såhär mot varandra.

för 332 dagar sen blev jag totalt förälskad. jag gav mitt liv till en annan individ. jag valde att ändra Stora delar av mitt liv, försöka passa in bättre helt enkelt. vissa saker kunde jag inte ändra på, det satt kvar i mig och gick inte att få bort. vilket är på tok för frustrerande för mig,för allt jag vill är att vara en person som blir accepterad. vilket den största delen av mitt liv inte ens har varit ett alltenativ.

för 332 dagar sen, klev en person in i mitt liv, sa Hey, jag hjälper dig. ingen har någonsin hjälpt mig så mycket som den personen gjort, om jag bara, bara med ord kunde förklara ,beskriva hur mycket det betyder för mig, skulle allt bli så mycket lättare. men det går inte, orden räcker inte till. jag gjorde alltid mitt bästa, ändrade på mig så mycket jag kunde, försökte. jag föll många gånger, bröt ihop och gav upp, men han stod alltid där, var inte mer än ett samtal bort, gav aldrig upp, kämpade och lyfte mig högre upp, även om det skulle menas att han själv hamnade på botten. min frustration gick alltid ut över honom, han fick ta slagen för mitt mående, även fast allt jag ville var att vara normal. jag kommer inte kunna gömma mig bakom mitt mående hela livet, och en del av mig är rädd att jag har gjort det på tok för mycket, inte tagit del av hjälpen jag fått utan skickat det i väggen.

och vi kommer nog alla till en punkt i livet när allt exploderar. och det var de som hände. allt blev mer ostabilt och bråken ekar fortfarande i mitt huvud. vi var ju ändå bara två personer som var lika jävla olika. jag en person som vill ha närhet, han en person som har så mycket han vill göra. jag bestämde mycket, handen på hjärtat, det vet jag, var alltid rädd på att förlora honom eller att han aldrig skulle förstå hur mycket jag älskar honom. ville ha han för mig själv, för jag klarade inte av att se någon annan med hela min värld. alltid vara hemma och aldrig träffa folk när jag var där, problemet? jag var alltid där. han började känna sig instängd samtidigt som han fick en pappa roll. han var den som alltid tog han om mig. han satte mig alltid först. sa alltid att han måste tänka på sig själv också, men klarade inte av känslan när han väl tänkte på sig själv, kände mig bortglömd.

att folk runt om han tjatade på han, att han skulle skaffa jobb och och körkort, göra det och göra så, gjorde det inte bättre. vid det här laget var han så förstörd känslomässigt att än vad jag sa och gjorde blev det fel, även om det inte var tänkt att vara så. accepterade att vist andrum det behöver han, vara ifrån varandra och träffa vänner göra sånt man mår bra av. men var rädd, såg ju ändå blicken han gav henne och smsen som skrevs. har aldrig varit en sådan som bryr mig om vem han är med, två kön på hela jorden och det spelar inte mig någon roll av vilken han umgås med, smsen skiter jag i, det är om det blir till verklighet som det är något att lägga sig i. men eftersom jag nu tar upp det, måste jag väl ändå bry mig, right?

har sett när det har gått utför för personer i min närhet, när det har slutat att dom hamnar på psyket. det är vad jag ser i han, en person som slits mer och mer i bitar, för varje dag som går. som inte har fått den hjälp han behöver. jag är rädd, än en gång. men jag stod där, tog emot smällen som blev given, tog allt som han gav mig. inte bara det som är mellan han och mig och mitt egna beteende utan andras äckliga beteende mot honom. så vad ska jag göra?

älskar han så det gör ont, gör ont att i en veckas tid inte ska få höra hans röst, inte få säga sovgott till han, inte få höra hur hans dag har varit. DET gör ont. men jag är här, för jag tror på det här, tror att man bara behöver kämpa liiite till. är berädd på att ge upp allt. Älskade du, jag hoppas du hade en bra dag idag, jag hoppas du har det bra, att du gör nått bra utav det här. jag älskar dig, varje dag och har gjort det dom senaste 332 dagarna.

saknade av dig kommer i vågor, ikväll, drunknar jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6143268604

            Livet är som att cykla – för att behålla balansen   måste du fortsätta framåt.   - Albert Einstein ...

Tårarna gör mina kinder alldeles svullnad, panikattackerna gör så att mina lungor krampar efter luft och hela jag går sönder.. Som dom brukar säga "Sömn hjälper inte om det är själen som är trött".. Jag har verkligen försökt, att inte tänka så mycket...

Hej, det var ett tag sen jag skrev.. Just like always. Just nu har vi lov, fick det i fredags. Så drog direkt till A.. Sedan har vi väl egentligen inte gjort så mycket.. Igår gick jag med A's kusin och faster på SecondHand och sen följde jag med dom ...

Tänker nu skriva mig ett öppet och ärligt inlägg.. om något som stör mig, och gör mig allmänt arg och ledsen..   Genom dom snart 17 år som jag har gått på denna jord har det här alltid varit något som har funnits där..som en käftsmäll på posten v...