En stor del av mitt liv har bestått av att leva i en falsk tryghet.. Inte hemma utan på skolan.. Min tryghet och flykt från vardagen var ändå när jag klev innanför dörren hemma på eftermiddagen.. Till en början tyckte jag om att gå dit, att vara en del av samhället och drömde alltid om att fixa skolan, bli det jag drömde om och verkligen verkligen lyckas.. Men när tryggheten som man som barn har RÄTT till att ha i skolan försvann, försvann även hoppet.. Det som dom brukar säga är det sista som lämnar människan.. Jag vågade inte längre lita på dom vuxna som fanns runt mig, men hade ändå nått som sa att jag måste lita på dom och berätta för dom vad andra elever gör mot mig, men bakom dom där dörrarna när andra inte såg, försvann ännu en bit från mig.. Dom sa alltid att jag inte skulle bry mig, att jag själv viste vad som hade hänt, sa att dom förstod att folk var elaka mot mig pga att jag inte tog sån stor plats i klassen och "gjorde" mig själv till ett offer.. Gick ut därifrån med ännu mindre hopp och ännu mindre förtroende.. Men vänta vadå? Bara för att jag INTE har behov av att vara "populärast" och den som alla vill vara med ska det då vara okej att trycka ner mig då? Är det DÅ okej att inte gör något åt det? Förlitade mig även till elever på den där skolan.. Vissa av dom kallade jag till och med för vänner..och vist är jag tacksam för vad dom gjorde för mig och att dom stod där bredvid mig.. Men det sårar mig djupt när dom försvarar skolan och dom som mobbar, även fast dom vet varje sak som hänt.. Och där, just i den sekunden jag inser att dom tänker försöka intalla mig att ingen någonsin gjort mig något, att 6 år av mobbning och utfrysning inte funnits är den sekund jag väljer att stänga av Ja-men-dom-är-ju-dina-vänner rösten.. Just där väljer jag att säga stopp, än hur hårt det tar. Men det är då jag avslutar "vänskapen". Inte för att jag slutar bry mig om dom, eller att dom slutat betyda allt för mig, utan enbart för mitt egna bästa..
Har fått höra från folk att dom är oroliga över att jag tydligen inte har vänner.. Muh.. Sist jag kollade så hade jag tillräkligt med vänner så jag klarar mig.. Är ingen sån som trivs i stora grupper och sitter hällre där det är liiiite folk.. Vill inte spendera varje helg på en sumpig frittids gård och tycka att jag är cool bara för att vi är en grupp ungar som inte har bättre för oss än att dricka och röka... Nej håller mig hällre hemma med dom som betyder mest och gör hälst inte så mycket.. För är det nått jag lärt mig genom åren är att är man en stor grupp folk.. Händer det oftast att någon av dom inte blir lika involverad i saker som alla andra.. Och under 6 års tid var det jag.

Väljer den här gången att inte ens skriva ut skolans namn.. Vill inte att rektorer eller så ska jaga ikapp mig över internet och anmäla mig.. Godnatt folket.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6143268604

            Livet är som att cykla – för att behålla balansen   måste du fortsätta framåt.   - Albert Einstein ...

Tårarna gör mina kinder alldeles svullnad, panikattackerna gör så att mina lungor krampar efter luft och hela jag går sönder.. Som dom brukar säga "Sömn hjälper inte om det är själen som är trött".. Jag har verkligen försökt, att inte tänka så mycket...

Hej, det var ett tag sen jag skrev.. Just like always. Just nu har vi lov, fick det i fredags. Så drog direkt till A.. Sedan har vi väl egentligen inte gjort så mycket.. Igår gick jag med A's kusin och faster på SecondHand och sen följde jag med dom ...

Tänker nu skriva mig ett öppet och ärligt inlägg.. om något som stör mig, och gör mig allmänt arg och ledsen..   Genom dom snart 17 år som jag har gått på denna jord har det här alltid varit något som har funnits där..som en käftsmäll på posten v...