Har funderat mycket på det här med mitt liv.. Hur det har blivit, hur det var och hur det "skulle" ha varit.. Finns ganska många frågor men väldigt få svar.. Många gånger har jag stannat och ifråga sett mig själv, varför JAG låtit folk spela ett sånt orättvist spel med mig, att jag lät dom hålla på, att JAG lät dom göra mig illa.. Förstod liksom aldrig varför jag låtit dom trycka ner mig så pass mycket pykist och på sina sätt fysikskt.. För jag vet ju ändå att som person är jag rätt stark.. Tror att det nu i slutändan blev så att jag inte orkade kämpa eller fortsätta ta steg framåt när folk ändå stod och tryckte mig bakåt.. Och än hur mycket jag försökte så blev det alltid att jag i slutändan hade blivit mer spottad på än förut.. Jag tappade hoppet om mig själv..och livet. Jag har levt i 6 år i räddslan av att jag inte ska klara det, att jag verkligen ska gå under jorden och avsluta allt.. Varit rädd för det som jag ibland viskat till mig själv.. Ni vet att bara så pass som i fredags hade jag verkligen tappat hoppet om livet, när jag vaknade på morgonen var mitt ända focus på att ta mig till Anders så snabbt som möjligt..behövde liksom hans närvaro.. Fick reda på att jag hade ett möte på skolan bara 10 min efter att vi hade satt oss i bilen.. Tog några beslut där med tårar rinnandes, och lite mer hopp växte i mig men ändå så pass lite att jag inte orkade börja kämpa.. For sen in till stan, lite gladare, lättad för att få komma bort från skolan.. Lunchade med mamma och syster och hade det mys där, ringde Anders och berättade att jag var på väg, satte mig i bilen.. Var tvungen att ringa han igen, säga att planerna ändrats pga att skolan tyckte att mitt mående och tillstånd för tillfället var för dåligt.. Fick en akut tid på BUP... Grät påvägen dit för jag viste precis vad det innebar.. För en läkare skulle vara med.. Anders kom dit en stund in på mötet, kände att jag behövde han mer än nånsin vid det tillfället.. Då dom inte viste om dom skulle skicka mig till sundsvall.. Fick göra tester och utskrivna mediciner blev det jag åkte hem med...åkte hem till Anders för att bara ta det lugnt i helgen..känns skönt att han finns vid min sida..
Fick ta några rätt så tunga beslut ändå..men min vilja gick ändå igenom, kommer tappa "vänner" efter ett sådant val.. Men kan ändå inte tycka att någon av dom kan komma och skylla på att dom "aldrig" märkte nått.. Kommer kännas skönt att jag inte behöver se vissa i ögonen längre.. Och det kommer förmodligen komma ett inlägg där allting kommer ut, namn osv.. Vare sig folk tycker att jag ska göra det eller inte.. Men det kommer.. Den dag jag gått genom Bjästaskolans korridorer en sista gång.. Vilket är jävligt snart.. Tänker avsluta det här inlägget nu, mitt uppe i alla tankar.. Ni får fundera på vad jag menar med allt och komma fram till egna slutsattser.. För det kommer ända grejer nu och det kommer bli stora förändringar i mitt liv.. Tack för mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6143268604

            Livet är som att cykla – för att behålla balansen   måste du fortsätta framåt.   - Albert Einstein ...

Tårarna gör mina kinder alldeles svullnad, panikattackerna gör så att mina lungor krampar efter luft och hela jag går sönder.. Som dom brukar säga "Sömn hjälper inte om det är själen som är trött".. Jag har verkligen försökt, att inte tänka så mycket...

Hej, det var ett tag sen jag skrev.. Just like always. Just nu har vi lov, fick det i fredags. Så drog direkt till A.. Sedan har vi väl egentligen inte gjort så mycket.. Igår gick jag med A's kusin och faster på SecondHand och sen följde jag med dom ...

Tänker nu skriva mig ett öppet och ärligt inlägg.. om något som stör mig, och gör mig allmänt arg och ledsen..   Genom dom snart 17 år som jag har gått på denna jord har det här alltid varit något som har funnits där..som en käftsmäll på posten v...