Såg en video idag, där en person sa något som liksom fick mig att gråta.. "Don't let people change you just because you are not like them" dom orden fick mig ärligt att börja gråta.. Varför? Jo för i år nu när jag börjar 9:an har jag "stått ut" med 6 år av mobbing och mått dåligt i mig själv.. 6 år, där jag lät andra trycka ner mig, där jag lät andra påvärka mitt liv så pass mycket att jag inte ville leva... Har fallit såå många gånger att jag tappat räkningen. Och just dom orden fick mig att helt jävla ärligt börja gråta, av sorg och av glädje med en släng av stolthet.. Tankar landade tillbaka på dom tider och stunder som jag mått dåligt, då jag gått in i depretion och vaknat av panikattacker.. Jag gick alltid med en klump i magen och hatade allt med mitt liv, hatade allt med mig själv och hatade skola, och inte ett sånt där "Jag-hatar-skolan-för-jag-är-lat-och-tycker-det-är-jobbigt" inte ett sånt hat, utan jag HATADE verkligen skolan, alla som var där, allt som hade med skolan att göra, jag HATADE allt! Tack vare folk som valde att trycka ner mig, anledning? Jag aldrig fått reda på den faktiskt.. Jag fick hat över internet, nått jag inte gjorde ärligt var att skriva upp mig på att när jag skaffar en sida att folk skulle få hata där, visst alla vet vad ask är, alla vet att det är en hat sida, men det visste jag inte när jag förra sommaren valde att prova på sidan ask.. Folk skickade vidriga frågor till mig, dessutom gav någon sig rätten att döttshota mig, något jag än idag är rädd för. Tänk så många gånger jag tänkte ta mitt liv, så många gånger jag tänkte låta dom vinna.. Tänk alla gånger jag gick ut för att andas och skrek rakt ut, bara för att jag önskade så gärna att någon skulle hjälpa mig, önslade så gärna att någon skulle höra mina skrik. Min mamma, är den ända som lagt ner allt på mitt mående (veta att många har hjälpt mig osv men kan inte skriva er alla, och ni alla har hjälpt på olika sätt så ja ni förstår) den ända jag har litat på dom gånger jag inte ens litat på mig själv.. Även fast jag har stått ut med det här länge, har jag alltid försökt se det positiva, alltid försökt haft ett leende, och jag tror att det är en anledning till att jag är där jag är idag. Har alltid försökt stått på egna ben, alltid försökt vara stark by my own. Men man klarar inte allt på egen hand, ibland måste någon krama om en och säga att dom alltid står bredvid.. Jag var hemma mycket där innan jul och ganska mycket efter jul också, allt jag gjorde var att plugga och sova.. Var tvungen att klara mina betyg även fast jag är hemma för att jag mår dåligt, något jag intalade mig själv länge, betygena? Är sjukt stolt över mig själv. Även fast jag mådde dåligt, gjorde jag allt för att försöka kliva upp på morgonen, göra mig iordning och fara på skolan, jag gjorde verkligen allt. Och ibland kom jag så långt som att ha gjort mig klar, och om ni någonsin viste hur världelös jag kände mig då jag inte orkade mer, så skulle ni nog bli rätt rädda.. För var det något dom hade fått mig att känna, så var det att jag var världelös. Jag mins att det var en tid innan jul, då min lillebror blev sjuk, sammtidigt som jag mådde som sämst, mins att jag bara började gråta i köket, och mamma frågade mig vad det var.. Mitt svar? "Jag är ledsen mamma men jag känner mig så jävla världelös, dessutom att edwin är sjuk, det tär på mig ännu mer" stannade hemma 2 veckor efter det.. När jag tänker tillbaka på allt det här, vet jag inte vad jag känner, vet inte om jag vill känna nått.. Nått jag alltid har haft turen att ha, är mina familj och dom närmsta, fast ändå mest mina större systrar, alla gånger jag har fåtte n kram av dom och allt känns så mycket lättare, eller alla dom gånger dom suttit och lyssnat på det sätt ingen annan har lyssnat på, det sätt bara en syster kan lyssna på, och när mina systrar var så pass små att som gick på min skola så var dom dom första jag sökte upp, och då fick andra i trycket att jag inte kunde klara nått själv, vilket fick mig att bli väldigt frustrerad, för ända sedan jag var liiiiten har jag fått lära mig att har jag nått som tär på mig så berättar jag det, något jag alltid gjorde. Men jag stod alltid själv, skämpade på mina egna ben, bara att dom stod på sidan och viskade till mig att fortsätta kämpa på.. Något jag har gjort.. Något som kan göra mig frustrerad är när folk mår dåligt, inte bara för att dom mår dåligt av olika andledningar utan för att dom inte tror på när man säger att det blir bra igen.. Men samtigit försår jag dom till 100%, för när jag var mitt i allt jobbigt hatade jag att höra när folk sa att det skulle bli bra, för hur fan kunde folk säga det när dom inte såg hur jag mådde på insidan? Hur kunde någon påstå att det skulle bli bra när det hade gått 5 år och INGET hade blivit bättre? Och idag kan jag förstå om dom som sa det till mig blev frustrerad när jag inte trodde på det dom sa.. För idag är allt bra.. Jag har ALDRIG mått bättre.. Och det var när jag insåg att jag inte kan låta det här fortsätt, jag kan inte låta folk göra såhär mot mig.. Kag sa helt enkelt ifrån, tänkte inte låta folk leka med mina känslor och mitt liv längre.. La ner ask, även fast jag många gånger velat gå tillbaka till det, varför? Ärligt vet jag inte, men varför fortsätter folk röka om dom vet att det skadar dom? Samma sak liksom. Men i alla fall så la jag ner ask, jag sa ifrån all bekantskap som jag blev sårad av och ställde mig upp och sa ifrån rakt ut. Och jag ångrar inte EN sekund att jag valde att göra det, för jag mår så jävla bra och jag ÄLSKAR mitt liv på alla sätt och inte nog med det, mitt självförtroende är i topp och jag är stolt över vem JAG är.. För det får man vara, stolt för vem man är och man får faktiskt tycka att man är snygg som fan. Haha. Allt det här har gjort att jag har fått nya helt underbara vänner, så att ställa sig upp och göra nått åt saken är något som drar med sig mycket gott, det är nått jag lovar. Och jag känner att jag är där jag vill vara i livet just nu, och det erbjuds mycket. Dom orden i början, gjorde en stor invärkan på mig, för jag kände att damn Amanda du har varit med om så jävla mycket men ändå står du här 15 år gammal och har lyckas så långt i livet som du sak ha lyckats.. Du gjorde det, du tog dig bort från skiten.

Jag är en sån person som kan stå ut med mycket, har rätt mycket tålamod och kan känna av personer ganska lätt men samtidigt vet jag när personer har fått sina chanser.. När dom har fått tillräckligt många gånger på sig att visa vilka dom vill vara i mina ögon, och det ända dom gör är att visa negativa sidor såå vet jag när jag ska släppa taget och låta bli dom.. Dock kan det ta år innan jag ger upp. Och dagen jag bestämde mig för att nu jävlar får det vara nog, den dagen föll flera i mina ögon, tyvärr. Folk som jag har kämpat med att förstå och dom jag gett flera chanser har försvunnit helt från listan.. Finns inte längre. För att gå tillbaka till då jag inte mådde bra, måste jag nämna några saker.. Först den känslan man får, den hemska tomhets känslan man får när man ser att någon har skrivit något om just mig, orden som är skrivna där på skärmen framför sig är inte ord man vill se.. Men ändå står dom där tydligt, så att alla kan se dom, och på nått sätt tar det alltid lika hårt.. Eller det gjorde det.. För haters make me famous. Och något som ingen vet är att jag visade bara några av alla frågor jah fick på ask för folk, det var sååå sjukt mycket som jag raderade, japp mamma så är det. Men det var som gånger som jag inte ville att mina föräldrar skulle säga "ååh inte igen" för ärligt trodde jag att mina föräldrar tyckte att jag var misslyckad, så mycket hade folk tryckt ner mig.. För är det något jag VET idag så är det att mina föräldrar är stolt över min insatts i livet. För även fast livet var åt helvete så stod jag fortfarande upp. Något som också har tagit hårt på mig är alla dom förhållanden jag haft.. När folk har förstört. Har haft kanske 5 rikiga förhållanden, men på ett eller annat sätt så har det fuckat upp sig totalt, mest pga andra, fåtal gånger pga andra andledningar. Och det är något jag inte förstår, VARFÖR FÖRSTÖRA FÖR NÅGON ANNAN? Varför, när dom hittar något som betyder nått så ska folk dit och ta det ifrån en.. Och något som faktiskt sårar mig, för även om jag nu har ställt mig upp och mår bra osv så är jag fortfarande jävligt sårbar, och även fast jag säger hur stark jag känner mig så finns det gånger då även jag faller, igen. Och det är där för att jag är människa precis som alla andra. Men något som sårar mig, även fast det kanske inte låter som en stor sak för er så är det när folk säger att jag "byter killar" varje vecka.. Ni hör ju, nått så fjantigt som kärlek.. Men det är också en sak som gör ont för mig. Att folk tror att jag leker runt med alla. NEJ det gör jag inte, har lättare att komma överens med killar och har i stort sett bara killkompisar, och dom är ett par stycken och jag nämner alla nån gång ibland, oxh bara för att jag är med killar så är jag inte tsm men dom och jag håller inte på men dom.. En kille har mitt intresse just nu och det har han haft länge.. Så dra inte något med att jag byter killar eller vafan ni nu vill kalla det, kompisar okej? Inge mer. Med det sagt avslutar jag det här inlägget ett blandat inlägg men jag har fått med allt jag ville att ni skulle få del av.. Känner mig sjukt stolt över mig själv just ju. Såå nu ska jag sova Så Tack för mig. Och läser inte igenom det här inlägget för pallar inte det så är det stavfel eller att det står nått konstigt så har lite överseende och så bju jag på det ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6143268604

            Livet är som att cykla – för att behålla balansen   måste du fortsätta framåt.   - Albert Einstein ...

Tårarna gör mina kinder alldeles svullnad, panikattackerna gör så att mina lungor krampar efter luft och hela jag går sönder.. Som dom brukar säga "Sömn hjälper inte om det är själen som är trött".. Jag har verkligen försökt, att inte tänka så mycket...

Hej, det var ett tag sen jag skrev.. Just like always. Just nu har vi lov, fick det i fredags. Så drog direkt till A.. Sedan har vi väl egentligen inte gjort så mycket.. Igår gick jag med A's kusin och faster på SecondHand och sen följde jag med dom ...

Tänker nu skriva mig ett öppet och ärligt inlägg.. om något som stör mig, och gör mig allmänt arg och ledsen..   Genom dom snart 17 år som jag har gått på denna jord har det här alltid varit något som har funnits där..som en käftsmäll på posten v...