Kollade igenom några saker nu ikväll, saker som jag gömt undan för mig själv, när jag läser igenom saker som jag skrev för 3 år sen börjar jag gråta, har gömt sakerna för mig själv och nu kom jag ihåg dom, tog fram dom och började läsa, slutade läsa efter första sidan, ville inte falla ner igen, Jag var 12 år gammal och ville inte leva.. Jag var 12 år, ni hör ju själva. På vissa ställen skrev jag till mig själv, i hopp om att jag skulle sitta och läsa det när jag blev 15, i hopp om att jag inte hade avslutat mitt liv, där för tre år sen 12 år gammal. Det var nu som jag i såg hur dåligt jag faktiskt mått, även fast jag kanske inte vill inse det.. Jag skriver om en vän som jag älskade och hoppas att vi två ska sitta där om många år och fortfarande vara vänner, men som jag nu inser behandlade mig dåligt, redan på den tiden, den personen som jag ville dela livet med, vill jag helt ärligt knappt veta av längre.. För är det någon som förstörde mitt liv så var det h*n.. Men vet ni vad som får mig att må sjukt illa, när jag hittade brevet, brevet jag tänkte lägga på min säng, brevet som skulle vara mina sista ord till världen.. Tänk att folk redan då behandlade mig så jävla dåligt att jag tänkte ta mitt liv, fortfarande bara 12 år gammal. Sen kommer vi till saker jag skrev för 2 år sen, där jag beskriver att jag inte orkar mer, att jag har slutat äta, för att jag har fått för mig att jag inte förtjänar mat.. Mhhm. Sen hittar jag även en gammal dagbok som jag hade, när jag läser det jag skrev då, blir jag nästan rädd för mig själv, att jag hade så djupa tankar om mig, livet, ocha allt det där andra man har tankar om.

Att folk faktiskt tryckte mig så långt ner, att folk faktiskt stampade så hårt. Hur fan kan man må bra av sånt.. Jag gick i 3:an när allt började, Nu ska jag börja 9:an.. Jag lovade mig själv att inte falla ner för det här nå mer, Men när jag läser saker som jag skrev för snart 6 år sen, blir jag både arg och ledsen, Jag inser efter att ha läst saker från mig själv att det här får vara nog. Jag tänker inte må dåligt för att folk har tråkigt liv, tänker inte må dåligt för att folk tycker det är "kul" att trycka ner mig.
Känner mig så arg och frustrerad just nu.. För dom som jag en gång gjorde allt för blev dom som tryckte ner mig längst, dom som jag en gång tyckte så mycket om var dom som förstörde för mig.. Många gånger har jag så god lust att skriva ut namn, skriva ut ALLT här, så alla får se vilka dom är, så alla får veta vad dom utsatt mig för i snart 6 år. Men något inom mig stoppar mig, egentligen vet jag inte varför, 6 år är väl ändå 6 år för mycket? Men tycker att personerna ska få ta åt sig på så sätt att dom som tar åt sig av det jag skriver är dom jag skriver om. Fast det kliar i fingrarna, har suddat två namn flera gånger i texten nu, har ändrat menningar och tänkt efter, för jag tror att ingen egentligen vill vara "mobbaren" för jag vet att dom tycker att i deras ögon har dom aldrig gjort något fel..men men namn kommer ni en dag att få, tro mig.
Men när vi ändå är inne på det här blandade ämnet vill jag även säga Tack, Tack till er (ni vet säkert vilka ni är) som under snart 6 år har mobbat/kränkt mig, jag vill tacka er alla, för att NI har gjort mig till den jag är idag, för just idag känner jag mig så jävla stark i mig själv.. Är stolt över mig själv som ändå hållt mig hyfsat levande i nästan 6 år, är glad för att jag inte avslutade allt där för 3 år sen , för då hade jag aldrig fått känna den här känslan av att mår rikigt jävla bra igen, och jag hade aldrig träffat två personer som betyder mer än något. Så Jag avslutar detta med att Tacka er, tacka er för alla blickar, tacka er för alla gånger ni skrattat åt hur jag ser ut, tacka er för dom gånger ni tryckt ner mig, tacka er för alla gånger ni skrivit saker över internet, och speciellt tacka er för att någon av er vale att dödtshota mig, något som satte djupa jävla sår, såå ja tack, jag hoppas att ni fick ut glädje under dom här åren, något ni tog från mig. Såå nu ska jag mår så jävla bra, medans ni får leva med vetskapen av att ni förstörde någons liv. Tack för mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6143268604

            Livet är som att cykla – för att behålla balansen   måste du fortsätta framåt.   - Albert Einstein ...

Tårarna gör mina kinder alldeles svullnad, panikattackerna gör så att mina lungor krampar efter luft och hela jag går sönder.. Som dom brukar säga "Sömn hjälper inte om det är själen som är trött".. Jag har verkligen försökt, att inte tänka så mycket...

Hej, det var ett tag sen jag skrev.. Just like always. Just nu har vi lov, fick det i fredags. Så drog direkt till A.. Sedan har vi väl egentligen inte gjort så mycket.. Igår gick jag med A's kusin och faster på SecondHand och sen följde jag med dom ...

Tänker nu skriva mig ett öppet och ärligt inlägg.. om något som stör mig, och gör mig allmänt arg och ledsen..   Genom dom snart 17 år som jag har gått på denna jord har det här alltid varit något som har funnits där..som en käftsmäll på posten v...