Egentligen vet jag inte hur jag ska skriva.. men jag vet vad jag vill säga.. eller iaf typ.. vissa känslor vill man verkligen bara kasta bort, lägga på hyllan bland dammet och aldrig plocka fram dom igen.. en av dom känslorna är tomhet, känslan av att inte ha något kvar, känna att än hur mycket man försöker så sitter det kvar som en sten i magen.. inte ha orken att ens föröska le utan man går runt som i en dimma och känner, inget men ändå allt..Man vill gå tillbaka till tiden då allt var bra, då man hade en bra känsla i magen, när man inte behövde tvinga sig själv att inte gråta. men det känsla finns inte längre. det har blivit ett stort tomt hål i magen och man känner sig krossad.. man vill bara skrika men man får inte fram ett ord..

Men vad var det som fick tomheten att ta över? vad var det som hände? Jo när man faller hårt för en person.. precis i samma sekund som man inser att man håller på att bli kär.. igen.. så börjar tomheten att gräva.. man vet att en dag kommer den komma men man vill ändå inte förstå.. man vill fortsätta på samma väg för det känns så jävla bra just då i den sekunden..

det är liksom som att ha verkligen allt som gör en glad, det som får en att välja rätt väg i livet och det som får en att börja älska livet igen.. det som man så många gånger har hatat att man haft.. sen på bara några sekunder försvinner det.. man vet inte vad man ska göra och man vill verkligen bara försvinna.. långt bort.. man börjar kolla genom sms och konvisationer från allra första början, då man inte kände varandra..och innan allt blev fel.. man små ler åt dom fåniga smsen man skickade och man nästan gråter av dom gulliga svaren man fick tillbaka.. man börjar undra vad som hände, när man hade "tid" för varandra hela tiden, man skrev alltid och man fick alltid fina svar.. man börjar undra vart det gick fel, vart man började bråka och varför man slutade ge varandra tiden.. tid som är så viktigt för att det ska funka.. fanns inte längre.. Tänk om jag bara kunde skriva ut här allt som hände, allt som gick så fel och varför det blev som det blev, för något i mig bakom tomheten vet jag ändå vad som hände.. jag vet vad jag skriver om och jag vet att allt gick för fort..

Sen än en gång kommer vi till om vem jag är.. vem jag vill vara och vem jag borde vara.. Jag är en tjej som alltid har tänkt på andra, och alltid ställer upp även om personen sårat mig 1000 gånger innan har jag stått där och sträckt ut armarna, jag försöker att passa in, men jag har för många sår som folk strör salt i att det inte går att passa in längre.. och vem jag vill vara? jag vill vara precis som jag är nu.. små dryg men håller alltid koll på hur folk mår, vill alltid få folk att skratta och vill bara passa in..  och den jag borde vara, den som aldrig gör fel, den som aldrig gör dumma saker när jag mår dåligt för att sen få ännu större stenar att lägga på axlarna, och den som gör alla stolta? skulle inte det vara perfekt att vara född för att göra alla stolta.. tyvärr blev jag det där snesteget, den som valde fel väg när det väl gällde.. den som var så nära på att lyckas.. men som klev snett och allt började rulla nerför.. dom som en gång klappade mig på axeln och sa att jag gjorde bra ifrån mig har slutat och har ist börjat backa. dom som en gång stod bredvid mig har ställt sig bakom mig och jag kan höra hur dom viskar.. hur dom kommenterar varje andetag jag tar.. man har börjat tappa förstoenden och den ända man har att skylla på är sig själv. och ibland undrar jag om jag lever eller om jag bara andas.

Jag vill bara ställa mig upp, skita i vad andra tycker och köra mitt egna race.. men jag vet att folk skulle fälla krogben och att jag skulle falla, jag vet att jag skulle gå tillbaka till hur det är... gråta börjar bli en del av min vardag, jag har börjat vänja mig med att gråta mig själv till sömns och jag är van med att folk lämnar.. det som nästan gör mest ont är att dom som jag litade på mest och dom som jag trodde alltid skulle stå vid min sida var dom som stack först när saker blev jobbiga..

vet egentligen inte varför jag skriver..jag kollar inte genom inlägget och jag ber om ursäkt om jag har skrivit konstigt.. men aja   ..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kod för att importera min blogg till Nouw: 6143268604

            Livet är som att cykla – för att behålla balansen   måste du fortsätta framåt.   - Albert Einstein ...

Tårarna gör mina kinder alldeles svullnad, panikattackerna gör så att mina lungor krampar efter luft och hela jag går sönder.. Som dom brukar säga "Sömn hjälper inte om det är själen som är trött".. Jag har verkligen försökt, att inte tänka så mycket...

Hej, det var ett tag sen jag skrev.. Just like always. Just nu har vi lov, fick det i fredags. Så drog direkt till A.. Sedan har vi väl egentligen inte gjort så mycket.. Igår gick jag med A's kusin och faster på SecondHand och sen följde jag med dom ...

Tänker nu skriva mig ett öppet och ärligt inlägg.. om något som stör mig, och gör mig allmänt arg och ledsen..   Genom dom snart 17 år som jag har gått på denna jord har det här alltid varit något som har funnits där..som en käftsmäll på posten v...