har nu den närmsta veckan gråtit oavbrutet. har känt mig livlös och det mesta av mitt hopp var slut. livet kändes meningslöst. idag har jag spenderat min dag med personen som mitt förhållande till tog slut igår. vi tog beslut i hur vi skulle göra med allt, och resultatet gör mig ändå nöjd. jag får ha han i mitt liv och han kommer ändå finnas där. vem vet, kanske det blir vi två igen i framtiden?

så jag avvaktar på vissa plan i mitt liv, tar det lungt och arbetar mig vidare, arbetar mig till en bättre person. för det ska jag bli, en bättre person. dock inte ändra mig för någon. så jag gråter än, alla "men vi skulle ju" och "nu får jag inte" tankar far runt som en storm i mitt huvud, vet inte riktigt hur jag ska hantera alla känslor och tankar. tyvärr kommer det bli en jobbig period framöver. och JAG tänker låta mig själv att vara ledsen och må dåligt. dock vet jag att han alltid kommer vara där för mig. för det var ändå han som satt och tröstade mig när jag grät idag.

jag vet inte men jag tror att två personer som blir bra vänner efter att dom har gjort slut, var antingen aldrig riktigt kära eller så är dom det fortfarande. vilket som är högre uppsatt får ni lista ut själva.

det var inte såhär det skulle sluta.
det var idag idag det skulle ta slut

tårarna är för många och jag ser knappt något. idag slog min absolut värsta mardröm in. hela mitt hjärta försvann. och jag kan inte längre kalla han för just min. igår skrev jag ett inlägg att vi hade varit tsm i 11 månader, idag skriver jag om det hjärtskärande. idag gick vi skilda vägar, bort från varandra.

Jag kommer aldrig få sova bredvid han igen, aldrig ha hans armar runt mig, jag kommer aldrig få se hans lillasyster växa upp och jag kommer aldrig få gifta mig med han. trodde verkligen att det skulle alltid vara vi två. det var ju så vi sa för 11 månader sen.
vet ni vad det värsta är? det var mitt fel. det går inte att neka längre. det var jag som tjatade, insåg aldrig när mitt tjatande var nog. tillslut rann bägaren över och en sida mening blev sagd.
han jag har vigt mitt liv åt kan jag inte kalla för min längre. hela min värld rasar och jag slits mer och mer itu för varje sekund som går.

hur fan kunde det bli så fel? och hur fan kan man vara som jag? jag blir så arg på mig själv, den här gången kan jag inte ens gömma mig bakom mitt mående, för det är såhär jag är. och att vara sig själv är på tok för överdrivet.

att klara sig? hur fan gör man det då? har aldrig älskat något så mycket, har aldrig lagt så mycket av mitt liv på någon. hjälp mig, jag går sönder.

det skulle alltid vara vi
vi skulle aldrig sluta kämpa
vi skulle aldrig göra såhär mot varandra.

för 332 dagar sen blev jag totalt förälskad. jag gav mitt liv till en annan individ. jag valde att ändra Stora delar av mitt liv, försöka passa in bättre helt enkelt. vissa saker kunde jag inte ändra på, det satt kvar i mig och gick inte att få bort. vilket är på tok för frustrerande för mig,för allt jag vill är att vara en person som blir accepterad. vilket den största delen av mitt liv inte ens har varit ett alltenativ.

för 332 dagar sen, klev en person in i mitt liv, sa Hey, jag hjälper dig. ingen har någonsin hjälpt mig så mycket som den personen gjort, om jag bara, bara med ord kunde förklara ,beskriva hur mycket det betyder för mig, skulle allt bli så mycket lättare. men det går inte, orden räcker inte till. jag gjorde alltid mitt bästa, ändrade på mig så mycket jag kunde, försökte. jag föll många gånger, bröt ihop och gav upp, men han stod alltid där, var inte mer än ett samtal bort, gav aldrig upp, kämpade och lyfte mig högre upp, även om det skulle menas att han själv hamnade på botten. min frustration gick alltid ut över honom, han fick ta slagen för mitt mående, även fast allt jag ville var att vara normal. jag kommer inte kunna gömma mig bakom mitt mående hela livet, och en del av mig är rädd att jag har gjort det på tok för mycket, inte tagit del av hjälpen jag fått utan skickat det i väggen.

och vi kommer nog alla till en punkt i livet när allt exploderar. och det var de som hände. allt blev mer ostabilt och bråken ekar fortfarande i mitt huvud. vi var ju ändå bara två personer som var lika jävla olika. jag en person som vill ha närhet, han en person som har så mycket han vill göra. jag bestämde mycket, handen på hjärtat, det vet jag, var alltid rädd på att förlora honom eller att han aldrig skulle förstå hur mycket jag älskar honom. ville ha han för mig själv, för jag klarade inte av att se någon annan med hela min värld. alltid vara hemma och aldrig träffa folk när jag var där, problemet? jag var alltid där. han började känna sig instängd samtidigt som han fick en pappa roll. han var den som alltid tog han om mig. han satte mig alltid först. sa alltid att han måste tänka på sig själv också, men klarade inte av känslan när han väl tänkte på sig själv, kände mig bortglömd.

att folk runt om han tjatade på han, att han skulle skaffa jobb och och körkort, göra det och göra så, gjorde det inte bättre. vid det här laget var han så förstörd känslomässigt att än vad jag sa och gjorde blev det fel, även om det inte var tänkt att vara så. accepterade att vist andrum det behöver han, vara ifrån varandra och träffa vänner göra sånt man mår bra av. men var rädd, såg ju ändå blicken han gav henne och smsen som skrevs. har aldrig varit en sådan som bryr mig om vem han är med, två kön på hela jorden och det spelar inte mig någon roll av vilken han umgås med, smsen skiter jag i, det är om det blir till verklighet som det är något att lägga sig i. men eftersom jag nu tar upp det, måste jag väl ändå bry mig, right?

har sett när det har gått utför för personer i min närhet, när det har slutat att dom hamnar på psyket. det är vad jag ser i han, en person som slits mer och mer i bitar, för varje dag som går. som inte har fått den hjälp han behöver. jag är rädd, än en gång. men jag stod där, tog emot smällen som blev given, tog allt som han gav mig. inte bara det som är mellan han och mig och mitt egna beteende utan andras äckliga beteende mot honom. så vad ska jag göra?

älskar han så det gör ont, gör ont att i en veckas tid inte ska få höra hans röst, inte få säga sovgott till han, inte få höra hur hans dag har varit. DET gör ont. men jag är här, för jag tror på det här, tror att man bara behöver kämpa liiite till. är berädd på att ge upp allt. Älskade du, jag hoppas du hade en bra dag idag, jag hoppas du har det bra, att du gör nått bra utav det här. jag älskar dig, varje dag och har gjort det dom senaste 332 dagarna.

saknade av dig kommer i vågor, ikväll, drunknar jag.

Mamma jag gjorde precis som du sa. Mamma jag fårstår inte varför dom aldrig gillade mig. Mamma jag försökte hela min skolgång. Mamma jag var ju bara mig själv. Mamma mitt liv och mitt mående skapades den där dagen efter sommarlovet när jag började trean. Mamma jag försökte verkligen. Mamma jag var aldrig elak mot någon. Mamma varför gjorde dom såhär mot mig? Mamma jag lovar att jag gjorde mitt bästa.

Än idag blir jag så illa påmind över hur mitt liv har varit. Jag blir varje dag påmind om all smärta som jag genomgått. Idag gråter jag på riktigt Mamma. Idag är jag sönder helt och hållet Mamma.
Jag blev en person som jag idag hatar av hela mitt hjärta. Personligheten förstör hela mitt liv och det sårar ingen mindre än mig själv.
Mitt hjärta gick i tusen bitar Mamma. Vad ska jag göra Mamma?

Mitt liv kommer aldrig blir annat än såhär. Det kommer alltid alltid präglas av åren av mobbning. Vad ska jag säga? Tack? Fyfan.

Mamma inatt gråter jag på riktigt. Mamma jag gjorde aldrig dom något ont. Så varför är det jag som får lida mamma?

Jag har tänkt på dig i flera dagar nu.
Jag känner dig inte men jag hörde om dig.
Jag hoppades av allt, att dina föräldrar skulle få krama dig ikväll.

Att jag i morse läste att du aldrig kommer blir mer än 17 år, gör mig ledsen och arg. Det berör mig även fast jag tills i söndags inte ens visste att du existerade. I flera dagar nu har jag hoppats på att du bara gått vilse eller bestämde dig för att ta en extra långt promenad.. Men så var inte fallet. Någon tog sig friheten att ta ifrån dig det mest värdefulla du kunde ha, ditt liv.
Jag förstår inte hur någon kan ge sig själv rätten att göra såhär.

Läste sedan att dom var utländska, alltså personerna som nu är häktade sannolikt misstänkta för mordet.. Vad ska jag säga? Jag har fått nog. Ta inte det här fel nu, men börjar inte det här gå för långt? Alla pratar om rasism hit och rasism dit. Är det konstigt? Visst att man inte ska lägga alla under samma stämpel, det gör jag inte, vet att det finns otroligt fint folk där ute. MEN, just nu tycker jag att dom utländska gör sin stämpel tydlig.

Den flickan kommer inte bli mer än 17 år. Hon kommer aldrig få barn, aldrig få ta studenten och aldrig få växa upp.. 17 år..

Mina tankar går till familj och närstående. Det här ska inte få hända. Ikväll gråter hela svergie för dig Lisa Holm.

Jag har under flera år av mitt 16 åriga liv varit mobbad och mått dåligt. Det har varit fler nergångar än uppgångar och jag har MÅNGA gånger varit nära på att ge upp. Mina betyg blev allt sämre och jag fick ett F i matte. Matte som man av något behöver för att ta sig in på gymnasiet. Har dom senaste månaderna suttit i flertal möten och det såg ut som att jag skulle få gå ett år för att läsa upp betygen.. Som hade fallit pga mitt mående och mobbningen som satt djupa spår i mitt liv. Jag har under ett års tid kämpat och kämpat, tränat och jobbat mig uppåt. Jag kämpade varje dag. Och IDAG har JAG gått ut nian med GODKÄNT i ALLA ämnen. Jag kommer komma in på linjen jag vill. När jag stod där utanför kyrkan och skulle öppna betygen skakade jag.. Visste inte hur det skulle gå, när jag vek upp pappret började jag gråta, jag grät och det ända jag kunde få fram var "Jag klarade det mamma, jag klarade det."

Jag har kämpat mig igenom 10 år av skolan. Jag har gråtit och skrattat, kämpat och get upp. Gått vidare och blivit starkare. JAG gjorde det. Och allt jag känner just nu är IN YOUR FACE alla som någon gång mobbat mig. Fuck alla som gav upp på mig, fuck alla som aldrig trodde på mig. Har aldrig varit mer stolt över mig själv och IDAG har JAG klarat av det NI sa att jag aldrig skulle klara av.

Känner mig instängd
Känner mig bortglömd
Känner mig rädd.

Kroppen gör ont och det känns som att det kliar i varje liten vrå i min kropp. Vet inte vad jag ska ta mig till. Fryser men värmen omsluter mig i ett obehagligt grepp. Vill gråta. Men kan inte, ögonen är torrare än öknen. Känner mig äcklad av min egna kropp. Blir trött, vill sova bort tiden.

Önskar att det inte hade blivit såhär. Önskar att dom aldrig hade sagt saker om mig ,till mig som gjorde att det slutade såhär. Hatar mig själv, blir arg och frustrerad. Vet inte vad jag ska ta mig till. Mina tankar rör sig runt i mitt huvud så mycket att jag knappt kan andas. Blir så lätt arg på andra då jag så gärna vill ha allt perfekt, då saker med mig själv inte är perfekt. Men det går inte ihop, andra med mitt tänkande. Det blir allt oftare. Och det gör mer än ont i mig att se att det tar lika hårt på dom som det gör på mig.

Vill inte må såhär längre. Det gör ont i varje liten vrå i min kropp.

Det var inte såhär det skulle bli.
Det var inte såhär det skulle sluta.
Det var inte såhär jag skulle känna.

Kollade igenom bilder på oss idag, hittade några gamla från när vi var yngre. Blev arg kände saknad och kände svek. Jag minns den dagen vi träffades. Vi tog kort. Dom korten hittade jag idag. Jag vet inte, var ditt leende fake redan då? Eller var du verkligen glad att ha mig bredvid dig på det kortet? Jag tänker på dig ibland. Tänker på hur det skulle ha sett ut om vi fortfarande var vänner. Skulle du fortfarande slita sönder min själ, eller skulle du vara annorlunda?

Jag ser dig med dina nya vänner. Det kan inte undgå mig att tänka på hur du behandlar dom. Gör du det bra? Kanske du bara gjorde det för att jag var jag. Jag undrar ibland om du någonsin ville ha mig som vän, eller om du bara väntade på att få använda allt jag berättat för dig emot mig. För det var de du gjorde. Du slet mig sakta sönder och samman, du förstörde och tryckte ner mig liite mer för varje dag som gick. Jag tror inte att du trivdes med dig själv, jag tror att du var tvungen att trycka ner någon för att själv må bra, ända problemet var att du valde den person som alltid skulle stå vid din sida, den person som aldrig lämnade dig, som alltid hjälpte och ställde upp, du valde mig.

I början grät jag, jag grät över att jag hade förlorat dig. Nu nästan ett år senare, är jag glad över hur det blev, glad över att du inte har något med mitt liv att göra. Minns att vi en gång sa att det skulle bli roligt att se våra barnbarn leka tsm när vi blir gamla. Men du kommer aldrig få se mina barn växa upp, du kommer aldrig få vara med på mitt bröllop och du kommer aldrig få ta del av saker som händer. Och VI kommer ALDRIG sitta bredvid varandra och se när våra barnbarn leker. Skulle aldrig utsätta en människa för det du uttsatte mig för.

Idag har jag bytt skola, kommit iväg från dig. Från alla. Jag har en ny klass, nya vänner och JAG mår BRA. jag har inte en klump i magen varje dagför att jag är rädd för dig. Jag mår inte dåligt varje dag i skolan för att du är där. Gumman, tack för att du gjorde mig stark nog att stå emot sånna som du. Puss.